Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet, bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och Joachim blev på nytt presenterad.
— Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!
Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla sågo på henne.
— Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.
Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och sett på Agneta — hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort fröken Susen, och när den »gamle libertinen» — som han hädanefter för sig själv kallade det galanta krigsrådet — utan vidare kysste henne, rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon — Agneta — verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.
— Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan, som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin Maria.
Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta — med en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra — gjorde sig ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och flytta på stolarna, som kommit i oordning.
— Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.
Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande, som plötsligt gjorde henne rebellisk.
— Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles icke märkt honom i rummet. Men … hon såg sig om, var har du gjort av Susen?