— Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.

Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne, som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga — friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång under hela aftonen.

Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt var eklaterat.

Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam inbjudning — med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades, ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande — att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på vallacken.

V.

Klockan sex på eftermiddagen — just då Joachim mitt på gårdsplatsen i en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen, vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel, nästan höll på att falla i sken — körde krigsrådet Fagerhjelms gamla gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt nog att göra med att lugna Ajax, som — med näsborrarna nedåt, stramt hållen tillbaka — stod och skrapade med frambenen och frustade, att han var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan till sitt rum, där han — med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna — gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och en soupçon välluktande pomada i tupén.

När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig, skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.

Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända glaslampetterna — två på var långvägg — underhöll faster Charlotte borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung — eller åtminstone yngre — flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.

Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck — yngre och något fylligare än den andra — samt fick äntligen efter åtskilliga bildade fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till fröken Susen.

Joachim svor strax på, att hon var — ta mig tusan — inte så illa, fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör, gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.