De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar förarga sig över gubben Figge.
Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.
Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande dynastien, som aldrig — oaktat det gemensamma fälttåget mot den »korsikanske usurpatorn» — på grund av sin brist på legitimitet riktigt förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter den andra.
— Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer an på i en sådan ställning är auktoritet — den legitima auktoriteten. Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt blodet ger, som det kommer an på.
— Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken till rätt eller makt — den, som har kraft därtill, erövrar det alltsammans.
Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning. Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och adelns vägnar.
— Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken vädjande till sin blivande svärfar.
Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, naturligtvis, hade rätt, men … Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:
— Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så … han tog sig en pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.
— Inte hos mig! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men …