Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur skinnfällen och stod litet obeslutsam utan att våga se upp på honom och utan att kunna komma förbi. Han såg det och reste sig genast.
— Men du får i alla fall in och snygga dig litet, återtog den praktiska Beata. Så rufsigt ditt hår är! Och mamma förlåter dig aldrig, om du icke tar åtminstone violetten på.
»Violetten» var ett familjesmeknamn på Agnetas urfällda shalliklänning. Beata själv ståtade i en storfasonerad röd köpetygsklänning och doftade av eau de lavande.
— Ja, jag får väl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon stilla gick förbi kusin Joachim utan att se upp på honom.
När den unge Skytte efter detta intermezzo äntligen kom in till herrarna på kontoret mottogs han med förebråelser från farbror Niklas över att ha undandragit sig fjärdemanskapet. Gamle Figge böjde sig fram för att ta hem ett stick och sade släpande, redan litet lallande på rösten, i det han såg upp med sina rödkantade ögon:
— Inte så sträng, bror Niklas! … Man är ung, man är kavaljer! Inte sant, herr löjtnant? Man har inte tre vackra kusiner för intet …
— Prat! avbröt gubben Niklas, som satt med otur, förargad.
Men Figge Wallqvist lät sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med sin kung och sade i samma ton som förut:
— Vem av de tre gracerna — om man får vara så indiskret att fråga — är det nu löjtnanten har unnat sitt äpple? Och då Joachim stående vid spelbordet, bibehöll en föraktlig och indignerad tystnad, fortfor han: Eller är det kanske någon nymf i de lägre regionerna? … Förnuftigt, min son, mycket förnuftigt! Där uppnår man i regeln det … det, som skall uppnås … med betydligt mindre tidspillan.
— Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker, inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på det ödesdigra Stockholmsäventyret.