Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens ädelmod, hon bara böjde huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne först förvånad och därpå … Plötsligt såg han — vågade han se — något annat i hennes djupa rodnad.
— Eller … eller … Skulle Beata ha misstagit sig? Det är inte för du föredrar en annan, som …? frågade han hastigt, ännu halvt svartsjuk, trots allt sunt förnuft.
— Jag, mumlade Agneta förvirrad, föredraga en annan? Vad i all världen skulle det då vara för en?
— Ja, du har rätt, ropade Joachim plötsligt övermodigt. Vad skulle det då vara för en? Här!
I samma sekund möttes deras blickar: Agnetas brydd, men skälmsk och en smula öm, Joachims … ja, i det ögonblick Joachim såg in i sin kusins oskyldiga ögon och läste deras uttryck, kom han till att småle — ännu mera skälmskt än hon, som nu bet sig i läppen och långsamt vände bort huvudet, ännu ömmare och en liten smula förläget.
Agneta gav plötsligt till ett lätt rop — hennes ögon stodo fästa på handkammardörren, som med spöklik ljudlöshet öppnades utifrån. Gudskelov, det var bara Beata!
— Är ni här? sade Beata. Hennes röst var låg men ytterligt förvånad. Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade här uppe på loftet.
Joachim vände sig nu också om, utan att släppa Agnetas hand, som han höll fast under fällen.
— Agneta sitter och är rädd för friaren, viskade han med en undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som stötte Beata, men, märkvärdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.
— Att kusin kan skämta, förebrådde den sympatiserande Beata indignerad. Stjerne själv går väl någorlunda an, fastän han är rysligt tjock och förfärligt tråkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!