— Neej, sade Agneta dröjande. Trots fällen frös hon så att hon huttrade i sin tunna klänning och sina bara armar. Jag … jag skulle bara söka något häruppe …
— Nu äro de inne i kontoret och kommer inte in före supén. Joachim såg menande på henne i det han dristigt gick rakt på saken.
Agneta knep ihop läpparna och såg ned. Hon rörde sig inte i släden.
— Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stämma ljöd ännu mera dämpat. När du nu rakt inte vill ha honom, så …
— Jag kan inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se på kusinen. Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.
— Ingen skall tvinga dig, viskade han upprörd och fick i halvmörkret fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde, våldsamt klämde i sin. Hur kan du tro, att någon skulle kunna våga?
— Om han bara hade velat ha någon av de andra, viskade Agneta modlöst. Mamma vill det så förfärligt gärna. På hennes födelsedag till sommaren har hon sagt, att det skall eklateras.
— Aldrig, utbrast Joachim häftigt, aldrig, så länge jag lever, skall Nils Olof Stjerne få dig. Och då Agneta nu med en plötslig känsla av lättnad över att ha någon att förtro sig till och i hjälplös tillit till hans beskydd, bävande under den blott halvt förstådda lidelsen i hans ton och ord, på en gång förlorade all självbehärskning och snyftade högt med ansiktet nere mot skinnfällen, böjde han sig fram över henne, tröstande, ömt, och deras ögon möttes inne i slädens mörker.
— Jag svär dig, Agneta, att om du någonsin behöver … behöver … du förstår … Han viskade otydligt, förvirrat, med en stämma, som stockade sig. Du åtminstone skall få den lyckan att följa ditt hjärtas röst.
Beatas förtroende angående »den andre» spökade ännu stundom, om än svagt, i huvudet på Joachim. Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att den nogräknade, romantiska och därtill litet satiriskt anlagda Agneta icke så lätt hade kunnat finna någon passabel flamma i denna öken. Men emellanåt, då han kände sig upplagd för melankoli, dröjde hans tankar bland annat också vid denne mystiske »fridstörare», som han då fann för gott att kalla honom.