Det långa, av idel smala granbräder hopfogade golvet var så vitskurat, som det kunde bliva, och solskenet gjorde det riktigt bländande. Längs väggarna stodo de blanka, solida mahognymöblerna, stela och nymodiga — på var sin sida om dörren till förstugan ett klaffbord med mycket smal skiva och breda klaffar, så inventiöst inrättade, att de vid högtidliga tillfällen kunde sättas ihop till ett enda långt bord. De tre fönstren hade vita hemvävda långgardiner med knoppfransar — det var ett arbete av husets tre döttrar. I fönsterkarmen vid hennes nåds plats stodo två blommande hyacinter.
Över soffan hängde stora litografier av kungen och drottning Desideria i släta mahognylister. Mitt emellan dem, i en oval förgylld ram, ett porträtt i olja av Hedvig Elisabeth Charlotta, vilket »hon själv», medan hon ännu blott var hertiginna, givit åt mammas moster. Det hade förut haft sin plats inne i förmaket bland familjeporträtten, men då där aldrig eldades mera än två à tre gånger på vintern, hade mamma nu flyttat det in i salen. Hon tyckte om att någon gång emellanåt — åtminstone för mamsell Fiken — berätta historien om sin moster.
I tystnaden inne i matsalen hörde de, hur Agneta torkade sina fötter på granrisruskan i förstugan, innan hon flög uppför loftstrappan.
Beata kom in med de »fattiga fänrikarna» på en tallrik — ljusbruna, aptitliga — och lade dem till det övriga småbrödet i silverkorgen. Karin Maria stal sig till att kasta ännu en blick i den lilla dunkla långspegeln i hörnet, som för resten mest bestod av ram. Hon rättade på håret och muslinsschaletten, som var fäst med en nål över den urringade värkensklänningen.
— Nu tycker jag han snart kunde vara här! utbrast Beata otåligt.
Agneta skuttade nedför loftstrappan. Hon slog upp dörren mellan de båda klaffborden mittemot soffan och ropade högljutt in i rummet:
— Mamma! Flickor! Jag ser Ola Mattssons skjutstrilla uppe i backen. Det måste vara Joachim!
Mamma lade ihop stickningen. — Du är så god och kommer ihåg, att du säger kusin Joachim, när du talar med honom, hon såg strängt på sin yngsta dotter. Det var för galet, en sådan affär flickorna gjorde av den pojken! Agneta hade till och med gått och bundit det nya sidenbandet i sitt hår. Där satt nu den röda rosetten högt uppe i frisyren, framför kammen, mellan sidolockarna, som föllo ned över tinningarna, och bara hon rörde på huvudet, fläktade den kokett fram och tillbaka. Ja, själva Karin Maria hade sannerligen farmors pärlnål i schaletten — den, som annars bara kom fram vid de högtidligaste tillfällen! — Och Beata hade konfirmationshjärtat om halsen. Mamma såg det nog, men när det en gång skett, så var det bäst att låtsa, som om man icke märkte något; hon bara snörpte betänksamt på munnen, då hon långsamt och ordentligt lade ihop det vidlyftiga stickarbetet.
Men vad stod nu på? … Minsann var det inte mamsell Fiken, som gjort sig ärende — naturligtvis bara för att se »fideikommissarien»!
Mamsell Fiken öppnade tapetdörren mellan soffan och dragkistan och stack in ett litet förskrämt huvud med runda ögon och näsa som en fågelnäbb samt tre gråa papiljotter ovanför var tinning.