— Ack, söta hennes nåd lilla, jag ber tusen gånger om ursäkt! ropade hon alldeles konsternerad över att strax i dörren möta majorskans kalla, förvånade ögon. Jag skulle på barndop till klockarens i eftermiddag — därför har jag inte heller tagit upp håret ännu, hon for nervöst ursäktande med handen upp till papiljotterna — och så ville jag ju så gärna be att få låna Karin Marias nya skor, för mina, hon satte med ett visst koketteri fram en liten elegant fot i en rödsliten, uttrampad korsbandssko, de ägna sig ju inte precis för kalaser …
— Så gärna, mamsell Fiken, sade majorskan lika stel som förut. Gå efter skorna, Karin Maria.
— Nu? frågade Karin Maria motvilligt. Hon hörde trillan svänga in på gården.
Majorskan överskådade situationen. Hon sade kyligt och med stor värdighet till mamsell Fiken:
— Vi vänta löjtnant Skytte, min mans brorson, i eftermiddag.
— Jaså, svarade mamsell Fiken bara. Hon hade naturligtvis inte hört det.
Flickorna kastade osäkra blickar på varandra. Nu höll vagnen framför trappan — och pappa, som inte var hemma! Vem skulle gå ut i förstugan och taga emot? …
Majorskan stod och betänkte sig — nej, hon skulle inte få någon anledning till prat här, den gamla sladdertaskan!
— Mamsell Fiken får ursäkta, sade hon med sitt allra magnifikaste uttryck. Därpå öppnade hon dörren till förstugan och trädde ut — de tre flickorna gjorde sig långa på tåspetsarna och tittade över hennes skuldra.
Där stod han redan ute på stengolvet, högväxt och bredaxlad, i ytterstövlar och vargskinnspäls, med mössan i handen. Det tjocka, bruna håret hängde i en lugg ned i pannan, och det väderbitna, leende ansiktet med de klara, mörkblå ögonen var infattat som i en fin ram av två smala mörka »favoriter».