— Välkommen, min gode Joachim! hälsade majorskan mycket högt, mera med tanke på mamsell Fiken, som också stod och sträckte hals därinne, än på brorsonen, vilken belevat bockade sig, innan han pliktskyldigast blev omfamnad av faster Charlotte.
Inne i salen hälsade han på kusinerna. Han kysste dem alla tre på kinden och undrade på att Agneta verkligen blivit så stor.
— Ja, sade Agneta och fingrade på sitt skärp. Jag fyllde nitton i höstas …
Karin Maria stod redan med silverkannan i handen. Mamsell Fiken bad ännu en gång om ursäkt för sina papiljotter och blev ombedd att stanna och också dricka en kopp.
Karin Maria, smärt och förnäm med spetsrysch kring de vita, långa händerna, frågade bildat efter faster Anne-Ulla och kusin Lisen, som ju fått vara i Stockholm i vinter, och Beata, ännu het om kinderna efter bakningen, trugade välvilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat upp en mängd sorter på tefatet. Men Agneta satt bara och såg ned i knäet, ned på sina små smala, av marsvinden illa medfarna, röda handleder — hon kände, att kusin Joachim hela tiden, medan han talade med de andra, förstulet höll ögonen på henne. Hon önskade att hon aldrig hade bundit det röda sidenbandet i sitt hår — ty det var naturligtvis det han tittade på …
Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med faster Charlotte och Karin Maria om släktingarna i Stockholm och Kristianstad och lät sig Beatas »fattiga fänrikar» väl smaka, satt han hela tiden och undrade stilla på att han verkligen någonsin hade kunnat glömma, hur kusin Agneta såg ut — ty någon som liknade henne, hade han aldrig sett. Hon var så blond, att håret högst uppe på hjässan under den högröda rosetten nästan skiftade i silvervitt, och de många små lockarna, som från tinningarna föllo ned över kinder och öron, voro mjuka och glänsande som silke. Hennes ansikte var ännu barnsligt mjukt i dragen, hyn frisk och redan — så tidigt på året — en smula solbränd. Och så hade hon — det märkvärdigaste av allt! — ett par stora bruna ögon, bruna som brun sammet, dunkla och varma, när hon teg, skälmska och frimodiga, när hon talade. De passade så förunderligt väl till den lilla röda munnen, som var på en gång så vek och så trotsig med barnsligt neddragna mungipor.
II.
Uppe på det norra gavelrummet gick Joachim Skytte och packade upp sin koffert. Stugpigan Bengta hade hjälpt honom att lägga linnet i byrålådorna och hänga kläderna in i garderoben, men nu hade hon blivit avskedad med tack och tillsägelse, att löjtnanten helst ville sörja för resten själv. Det var då alltid något att taga sig till! I det blandade skenet från den sprakande och flammande björkvedsbrasan samt det enda ensliga talgljuset på byrån hämtade han från bottnen av den solida läderkofferten upp en efter annan av böckerna och placerade dem omsorgsfullt i den hängande bokhyllan på väggen.
Där var »Corinne» och »La nouvelle Héloise», några av Walter Scotts romaner och ett par av Voltaires tragedier vid sidan av »Die Räuber» och Ehrensvärds Italienska resa. Därtill några äldre svenska böcker och av modernare »Frithiofs saga», ett par häften av »Iduna» och »Poetisk Kalender» samt äntligen, flitigt lästa, Victor Hugos första Oder och ballader. Allt i allt en rätt betydlig boksamling för en tjugufemårig artillerilöjtnant, som aldrig gjort sig till med att vara belletrist och aldrig varit utanför landets gränser.
Han genomgick förstrött varje boks titel och strök ofta långsamt med handen över bandet, innan han satte dem på deras plats — på detta tanklöst smekande sätt, varpå den, som verkligen älskar läsning, alltid behandlar böcker. Därpå packade han upp ett gammalmodigt, konstigt inrättat skrivschatull, som förut tillhört en annan Joachim Skytte — det bar på locket initialerna J. S. och årtalet 1788 — öppnade det och ordnade dess innehåll på bordet framför fönstret.