Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram. Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra — det var icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan dem.
Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till, närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna. Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel flaska champagne.
— Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.
Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende kavaljeren — naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något — plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att, som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne. Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var, alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: — Nu ska vi, mamsell Fiken — nu är det vi, som ska till …
I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt förvånade och förtörnade blick — hon förstod strax, vad som var i vägen och blev dödligt rädd. — Susen! … viskade hon, ännu kippande efter andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen sitter!
Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till fröken Susen.
— Det är då inte för min skull, som löjtnant Skytte så hastigt lämnar sin dam, pikade fröken Susen sötsurt.
— Men fröken! Joachim gjorde sina ögon så förebrående han möjligtvis kunde och lade handen känslofullt på hjärtat. Naturligtvis är jag förberedd på att fröken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min kusin och jag, tillade han resolut, så högt, att damerna i soffan också kunde höra honom.
Fröken Susen var icke svår att försona; hon föreslog ämabelt, att löjtnanten och hon skulle lära flickorna att dansa polka: — Det är det enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, förklarade hon överlägset.
Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade vidare och de började alla — också mamsell Fiken — att »lära stegen», vilka fröken Susen med den ljusblå kjolen graciöst upplyft framtill — så högt, att de broderade strumpebanden skymtades — välvilligt med stor energi förevisade.