Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i förstugan och satte sig i halvmörkret på loftstrappan utan att märka kölden.
Joachim hade sett henne försvinna, och anande orsaken, plötsligt nervös, behärskad av otålig längtan att se henne igen, gick han — då alla som bäst voro upptagna av polkan — efter henne.
— Agneta! viskade han dämpat. Han kunde icke strax få syn på henne i det svaga, flämtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan på förstugubordet.
Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stödd mot ledstången.
I nästa ögonblick var han vid hennes sida, och plötsligt — ingen av dem kunde någonsin säga, hur det egentligen gick till — låg hon i hans armar, tätt, varmt med kinden mot hans bröst.
— Agneta, min egen, min käraste, viskade han lycklig innerligt ned emot henne.
Hon svarade icke, men i halvmörkret såg hon upp på honom, ömt, en smula skyggt och liksom nyfiket. Han förstod, att lilla Agneta på denna enda dag, i den plötsliga strålvärmen av en häftig och äntligen fullt medveten kärlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nästan brutala passion, som förut i dansen gjort honom blind för allt, som försiggick omkring dem, okänslig för allt annat utom för henne, smälte — här ute i tystnaden och ensamheten — en sekund i blid ömhet och ängsligt skälvande innerlighet.
Det var blott ett ögonblick. En dörr gick upp där inne — bullret av dansen och rösterna hördes. — Agneta ryckte sig darrande ur hans famn och flög ljudlöst uppför loftstrappan.
VI.
Tidigt nästa morgon, medan gästerna ännu sovo och det högtidliga kaffe- och frukostbordet dukades vid brasan inne i salen, såg Joachim, då han gick nedför trappan, Agneta med schal över skuldrorna stå borta vid förstugufönstret och knyta sin kråka.