Det klack till i honom, han hade icke växlat ett ord med henne, sedan han i går afton det korta ögonblicket i trappans halvmörker hållit henne i sina armar. Då hon efter en stund kommit ned igen — just som sällskapet beredde sig att bryta upp — hade han icke en sekund varit i stånd att fånga hennes blick, och hon hade blott mitt ibland alla de andra sagt honom ett flyktigt och nästan ohörbart godnatt.
Han närmade sig henne tvekande — hon stod med nedslagna ögon och låtsade liksom icke märka honom …
— Skall du ut? … så tidigt … var allt vad han, underligt förvirrad, kunde hitta på att säga.
Hon slog icke upp ögonen, medan hon drog på sig sina hemstickade blå bälgvantar.
— Ja, jag skall innan frukosten skynda mig bort till Nils Måns’ Gunilla och tinga henne till fårklippningen, har mamma sagt.
Joachim öppnade förstugudörren, och utan att säga något vidare tog han sin hatt och följde med henne.
De gingo och tego. Solskenet glittrade på de ljusgröna åkrarna och skogen, som svagt började skifta i rödbrunt. Tjälen var icke ur jorden ännu, och de djupa hjulspåren på vägen voro nu på morgonen täckta av spröd, vit is, vilken krossades som tunt glas under deras fötter.
De fortforo att gå tysta bredvid varandra. Plötsligt, liksom driven av en ingivelse, böjde Joachim sig hastigt fram och såg in under kråkan, in i Agnetas ansikte. Hon hade ögonen fulla av stora tårar, färdiga att falla.
— Men Agneta, viskade han. Varför i all världen …? Han tog hennes hand, som slappt hängde nedåt kjolen, i sin och böjde sig fram.
— Agneta, varför i herrans namn går du och gråter? frågade han ännu en gång mer bestämt, oroligt.