— För det … för det … snyftade hon, för det, att kusin Joachim inte säger ett enda ord till mig.
— Men Agneta, började Joachim varmt, jag går ju här och är så glad bara för det jag får lov att gå bredvid dig, sötaste, här tryckte han ömt den lilla handen i bälgvanten, gå bredvid dig och tiga. Vad skulle jag då kunna säga, som vore gott nog?
Agneta teg bakom sin vita, styvstärkta kråka. Av hela hennes profil såg han bara hårlockarna framtill och näsan, en liten rund, dunig nästipp, som såg trotsig ut.
Och med den märkliga rapport det är mellan två, som älska varandra, gissade han, vad det var hon tänkte på.
— Du vill … du vill, att jag skall säga … det jag icke fick sagt i går …?
Agneta rätade en smula på sig, trotsigt, liksom för att tillkännage, att nu kunde det vara detsamma. Men Joachim lät icke narra sig av denna låtsade likgiltighet; leende böjde han sig fram och drog hennes arm in under sin.
— Min käraste flicka, det är ju sagt alltsammans »i en kyss», höll han på att tillägga men kom så med ens ihåg, att han aldrig riktigt hade kysst henne — aldrig utom hennes kind och vrist och hand. Han smålog, stannade och i det han lyfte hennes hand, som han tryckte mot sina ögon, mumlade han gång på gång, lågt och obehärskat:
— Jag älskar dig … Men jag älskar dig ju …
Hon vände ansiktet upp emot honom, rodnande, med lätt skälvande läppar. Blicken vilade i hans, varm, tillbedjande öm, oförställt hängivet.
Så lade han armen fast om hennes skuldror, böjde sig ned och tryckte sina läppar mot hennes fina kind — frisk, litet fuktig, i den kyliga aprilmorgonen — och mot hennes mjuka, halvöppna läppar, som blygt slöto sig under hans långa kyss.