Det föll ingen av dem in att vara så försiktig att först se sig omkring, om de verkligen voro allena. Det behövdes heller icke: på den steniga, knaggliga, frusna vägen, som oregelbunden snodde sig högre och högre upp mellan ljungbackar och åkerlappar, fanns det så tidigt på morgonen icke en själ.
— Och du bryr dig verkligen om mig, arme, syndige satan? frågade Joachim ödmjukt, men fullkomligt överflödigt, bara för att höra henne ännu en gång bekräfta det.
— Jag kommer aldrig att bry mig om någon annan, aldrig i världen, mumlade Agneta lidelsefullt, i det hon, plötsligt liksom rädd för sin egen häftighet, slöt de strålande bruna ögonen.
— Och Stjerne? frågade han övermodigt, retsamt triumferande. Men i nästa sekund ångrade han bittert, att han nämnt detta namn. Över Agnetas ansikte gled ett så plågsamt uttryck av leda och skrämsel, att hon ett ögonblick nästan blev oigenkännlig.
— Men Agneta, Agneta, viskade han varmt. Du är då väl inte rädd? Vad skulle han väl kunna göra dig — nu?
— Mamma, viskade hon med plötslig förtvivlan. Du vet inte, hur rysligt bestämd mamma är, när hon en gång har givit sitt ord.
— Och du kunde verkligen tänka på att ge efter för henne? ropade han häftigt.
Agneta såg upp. — Nej, sade hon lågt men så tydligt, att det lät nästan skarpt. Nej — aldrig.
— Tror du inte, det blir bäst, återtog han tvekande efter en kort paus, att jag rider över och själv talar med Stjerne, innan faster Charlotte … Vi behöva ju inte säga detta strax till faster Charlotte, tillade han lägre, halvt övertalande.
— Åjo, utbrast Agneta lättad, tala först med Stjerne. När du säger honom, att jag inte vill, att jag rakt inte kan … inte kan tänka mig … så måste han naturligtvis uppge det. Hon såg ängsligt på honom. Tror du inte?