— Säg mig, Agneta, Joachim stannade mitt på backen och såg henne allvarligt in i ögonen. Är du säker på, att han bryr sig om dig — dig själv, din kärlek, menar jag? Har han någonsin direkt antytt, talat med dig om sina känslor?
Agneta teg litet, så sade hon dämpat:
— Ja.
— Du säger det så underligt, Agneta, utbrast han plötsligt orolig, mottaglig för var skiftning i hennes stämma.
— Ja, för det … för det … Jag kan inte fördraga att tänka på det, utbrast hon häftigt.
— Säg mig nu allt, yrkade han lika häftigt, nästan ängsligt. Berätta alltsammans.
— Å, det är inte mycket att berätta. Nästan instinktivt försökte hon att behärska sin stämma och liksom utplåna intrycket av sina egna ord. Det var på balen på Råsnäs nu i julas. De hade druckit mycket, och så den allra sista dansen, så kom han och bjöd upp mig. Jag tordes förstås inte neka …
— Var han full? frågade Joachim rakt på saken. Det kan jag inte tro, han tål ju allt, den karlen.
— Jag vet inte precis, om han var full, sade Agneta betänksamt, men nykter var han då heller inte, fast han förde mig mycket säkrare än många andra, jag hade dansat med.
Joachim grep Agneta fastare om handleden. För första gången gick det plötsligt upp för honom, att detta — att en ung flicka, som det allmänt brukades, skulle vara tvungen att dansa med den förste bäste halvdruckne kavaljer, som det behagade att bjuda upp henne, och vem var inte halv- eller heldrucken på en julbal? — att detta egentligen var ett högst upprörande oskick.