— Och hela tiden vi dansade, fortfor Agneta med lägre röst, en smula ansträngt, liksom plågad eller generad av minnet, såg han på mig. Och plötsligt, utan att jag kunde ana, eller hindra det, böjde han sig ned och viskade … något … och, här blev hon röd som blod, och han tog fatt i mitt öra, som om han ville bita mig …
— En sådan rå … Joachim svor till. Vad sade han?
— Å, jag minns inte så noga. Agneta tittade generad ned i marken, förskräckt och ändå smickrad över att han kunde taga sig det så nära. Jag blev ju alldeles ifrån mig, så förbluffad och förfärad som jag blev. Något om att jag var så söt, att han rakt på fläcken kunde äta upp mig … Det var kanske inte så farligt, han var naturligtvis drucken … Men han skrämde mig — å, så han skrämde mig! Bara hans ögon … Annars är han ju alltid så snäll och artig …
— Han är en rå, liderlig sälle, det är, vad han är, utbrast Joachim blek av raseri över att hans fina lilla Agneta alldeles hjälplös hade varit utsatt för en så oförskämt brutal kärleksförklaring, att en kavaljer knappt kunde bjuda en gattös en sådan. Ty av hennes avbrutna och generade berättelse förstod han med sin erfarenhet betydligt mera, än hon i sin oskuld hade begripit eller ens anat. För karlens heders skull måste jag antaga, att han varit full, annars vore ett sådant beteende mot en ärbar flicka av stånd mer än oförlåtligt. Men du kan lita på, att jag skall tvinga den tölpen att be både dig och mig om ursäkt.
— Nej, ropade Agneta plötsligt dödligt rädd för att ha framkallat en skandal eller en träta. Du får inte nämna den dumma historien för honom. Jag förbjuder dig det, jag går i sjön av skam, om han får veta, att jag minns den och ändå träffar tillsammans med honom precis som vanligt. Men vad skulle jag väl göra? hon vände sig emot honom. Inte kunde jag säga något till mamma, det skämdes jag för. Och så friade han ju till mig strax efter, slutade hon litet osammanhängande.
— Du tror kanske det var för den skull? frågade Joachim spotskt. För att reparera sin näsvishet …
— Nej, sade Agneta ärligt. Jag tror verkligen, att han … att han … är kär i mig, kom det med stor bestämdhet. Och då Joachim icke svarade, tillade hon blygt, litet snusförnuftigt:
— Det kan man alltid märka. Jag menar, det kan man alltid känna på sig, när en karl …
Hon tvärtystnade, stött över Joachims leende blick, och slog nacken tillbaka.
— Du tror naturligtvis, att ingen någonsin har brytt sig om mig! sade hon förtrytsamt, med en viss air.