— Gud skall veta, att jag tror raka motsatsen. Jag, han tog henne försonande i sina armar och viskade, jag som själv är så rent tokig i dig.
Agneta hade fullständigt glömt budskapet till Nils Måns’ Gunilla angående fårklippningen, och upptäckte plötsligt till sin förskräckelse, att de för länge sedan gått förbi stigen, som över ljungheden ledde till stugan. Hon drog sig hastigt, nästan tvärt ur hans armar:
— För guds skull, kusin Joachim, utbrast hon bekymrad och fick med ens mycket bråttom. För all del skynda dig hem, så att du är hemma före mig. Vad i all världen skall mamma och Fagerhjelmarna säga! Och Susen … kunde hon inte låta bli att tillkasta honom, i det hon vände sig om.
— Du är då också den eländigaste rädda stackare, mumlade han, motvillig att redan lämna henne.
— Rädd? Agneta kastade huvudet tillbaka och satte trotsigt sina praktfulla bruna ögon i honom. Du skall få se, om jag är rädd, när det en gång gäller!
VII.
Samma eftermiddag, då krigsrådets äntligen tagit avsked och lyckligt och väl voro på väg till Kristianstad, red Joachim över till Marieholm. Förbittringen från morgonen hade hela dagen hållit sig lika frisk, och han hade ingen ro på sig, förrän han fått tala med Stjerne.
När han red in på den stenlagda, kringbyggda gården med det friherrliga vapnet uthugget i sandsten över stora porten, fängslades hans ögon strax av den besynnerligaste uppenbarelse han tyckte sig någonsin ha sett. Det var ett litet fruntimmer, som stod högst uppe på huvudtrappan mitt emot inkörsporten, stödd mot det solida sandstensräcket. Hon hade över skuldrorna en gammal vadderad sidensalopp, ur vilken bomullstussarna här och var stucko fram, och på huvudet — litet långlagt, med en vass, krokig näsa mellan ett par skarpa ögon — satt en hög, cylinderformig hatt med stor, ytterst illa åtgången panache, vilken måste vara minst femton år gammal. I ena handen höll hon en lång promenadkäpp, sådan man brukat under rokokotiden, och med den andra hade hon samlat kjolarna upp omkring sig, så att fötterna i höga träskostövlar syntes. Joachim hade naturligtvis hört tillräckligt om henne, för att icke ens ett ögonblick vara i tvivel om, att hon var den i hela Göinge härad vitt omtalade friherrinnan Malvina Stjerne.
Hon stod och talade, strängt, tycktes det, till en stackars sate till torpare, som med hatten i hand höll sig nedanför trappan. Då Joachim red fram på gården, tog hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax, juvelbesatt, och höll den framför ögonen.
— Vem är han? frågade hon myndigt.