Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln. — Löjtnant Skytte från Munkeboda, svarade han belevat, till min nådiga friherrinnas tjänst.
— Nå, den unge Skytten … hon mönstrade honom alltjämt lika ogenerat. Inte illa, inte illa, på min ära. Och han känner alltså mig?
Joachim kunde inte låta bli att småle, när han galant svarade:
— Det finns icke en i hela Skåne, som icke känner friherrinnan.
Det for hastigt ett leende över hennes lilla brunhyade fågelansikte under cylindern. — Det gläder mig, nickade hon. Så skall det låta!
Joachim såg genast, att hon mycket väl uppfattat ironien i hans svar men icke alls tog sig den det ringaste när. Det bragte honom en smula ur fattningen.
Med en rörelse av handen befallde nu friherrinnan torparen att taga emot hästen, och Joachim steg långsamt uppför trappan.
— Det är naturligtvis min son löjtnanten söker? frågade hon i mera hövlig ton, än hon förut begagnat.
— Ja … han böjde sig artigt och kysste hennes lilla hand, benig och kall som en fågelklo.
— Han kommer strax, jag såg honom nyss i stallet, då jag gick förbi. Friherrinnan sköt själv upp den tunga ekdörren, medan hon talade, och bjöd sin gäst träda innanför.