I förstugan möttes de av en betjänt, som friherrinnan emellertid ögonblickligen skickade bort att söka efter herr baronen. Hon sparkade sedan med en färdighet, som vittnade om stor övning, de tunga träskostövlarna av fötterna och släppte ned sina kjolar samt började — som Joachim efteråt sade, när han beskrev scenen — »mera se ut som en människa».

Inne i salen, vilken var långsträckt som ett galleri med gamla vita och förgyllda rokokomöbler, bjöd värdinnan sin gäst taga plats och satte sig själv strax ned att parfilera guldtråd: ett arbete som varit modernt i hennes första ungdom, och som illasinnade människor påstodo vara det enda handarbete, hon förstod sig på att göra. Det sades även, och det troddes allmänt, att friherrinnan Malvina Stjerne, född Lejonklo, aldrig hade lärt att läsa eller skriva. Denna okunnighet, som hon emellertid trots sin »rättframhet» gjorde allt för att dölja, tillskrevs dels hennes föräldrars originalitet och förvirrade uppfattning av Rousseaus uppfostringsprinciper, dels hennes egen sjuklighet under uppväxtåldern, vilken gjort denna metod möjlig och försvarlig. Faktiskt var emellertid, att ingen, oaktat hennes vidsträckta och invecklade affärer, kunde berömma sig av att äga ett skrivet ord av hennes hand eller någonsin sett henne läsa i en bok. Men hon var på färd bittida och sent, ridande på sin lilla ryska klippare, från hemman till hemman, från torp till torp, på hela den stora egendomen, som hon vid tjugufyra års ålder efter mannens död mottagit skuldsatt och utsugen, och vilken nu, efter nära fyrtio år under hennes administration, trots krig, statsvälvning och dynastiskifte, finanskriser och extra skatteutskrivningar, bar sig som ingen annan gård i hela Västra Göinge härad. Sonen behandlade hon beständigt som en omyndig. Nu då Joachim såg modern, kunde han mycket väl fatta, hur Nils Olof oaktat sitt verkligen goda förstånd och sina jämförelsevis goda kunskaper blivit sådan han var: slö, melankolisk och osjälvständig. Hon hade, ända sedan han var årsgammal, kuvat hans vilja och bundit hans händer.

— Nå, hur står det till där borta hos Skyttens? Friherrinnan umgicks numera icke med någon och for aldrig bort, men hon var nyfiken som en undantagsgumma och visste allt, som passerade inom många socknars omkrets. Växer hon till sig, min lilla svärdotter?

Joachim såg stadigt på henne. — Menar friherrinnan min kusin, fröken Agneta Skytte?

— Ja, naturligtvis, hon såg upp. Den lilla minsta med de stora bruna ögonen och det vita håret, som son min, draget omkring munnen blev plötsligt bittert, halvt ironiskt, nödvändigt vill göra till fru på Marieholm efter mig.

— Det gör mig ont att säga det, Joachims röst var mycket hövlig, och han fortfor att se friherrinnan stadigt in i ögonen, men jag tror inte, det blir av.

— Inte det? sade friherrinnan kallt och mötte lika stadigt hans blick. Har det kanske kommit någon fnurra på tråden?

— Ja, svarade den unge Skytte lakoniskt. Han var rasande över hennes högdragna behandling av ämnet, och det ordentligt lättade honom att få säga henne sanningen lika kort och insolent som hon själv talade.

— Varför det, om man törs fråga?

— För det jag inte vill, att min kusin Agneta skall gifta sig! utbrast Joachim plötsligt brutalt, retad till det yttersta av hennes oföränderliga, likgiltiga köld.