Friherrinnan släppte sin »parfilage» och slog — plötsligt överväldigad — ihop bägge händerna.
— Nå, du min skapare, har man hört på maken! Och det sitter han här och säger mig — mig, Nils Olofs egen mor, rakt upp i ansiktet.
Joachim hade rest sig upp. — Jag har kommit hit för att tala med Stjerne om det, och det är ju så gott att friherrinnan får veta det med detsamma. Agneta Skytte — det har jag svurit på — gifter sig aldrig i världen med någon annan än mig.
Då Joachim började tala, hördes redan röster och steg i förstugan. Friherrinnan lyfte hastigt handen som för att tysta på honom, men det var för sent. I detsamma han yttrade de sista orden, trädde baronen åtföljd av Figge Wallqvist in i salen.
Nils Olof Stjerne stod mitt i dörren, han hade naturligtvis ögonblickligen fattat, hur alltsammans hängde ihop, vilket ju heller icke var konstigt, så klart och tydligt som Joachim uttryckte sig.
— Vad satan …? Det var det enda, han på stående fot kom sig för att säga.
Det blev ett ögonblicks paus. Därpå gick Stjerne långsamt fram i rummet och vände sig, mörkröd av vrede, direkt till Joachim.
— Vad satan skall detta betyda? frågade han beslutsamt, med en viss värdighet.
Friherrinnan hade rest sig upp, hon samlade ihop sina trådar och lappar.
— Ja, ja, pågar, när friherrinnan Malvina blev upprörd, talade hon med alla samma starkt oförfalskade skånska, som hon annars reserverade för sina drängar och torpare. Slåss nu om tösen, det är det enda reella sätt man kan avgöra sådant på, när det skall vara honnett. Men slå inte ihjäl varandra, det behövs inte.