Nils Olof Stjerne höll dörren öppen för sin moder.
— Mamma kan vara alldeles lugn, mig pryglar Skytten inte.
Figge Wallqvist, som ännu obemärkt höll sig i bakgrunden, utbrast plötsligt vid denna häntydning på den celebra Stockholmsmandaten i ett nervöst fnittrande skratt.
Friherrinnan, som redan var utanför dörren, vände sig myndigt om.
— Wallqvist kan följa med mig, sade hon.
Joachim var rasande — först och främst på sig själv, för det han inte burit sig mera diplomatiskt åt, och därnäst på Stjerne, som återigen vågade kasta honom den dumma historien om överstens Lotta i ansiktet, och det vid detta tillfälle, i förbindelse med Agnetas namn.
Stjerne stängde dörren efter sin moder och gubben Figge samt vände sig därpå till Joachim.
— Vill du vara så god och riktigt göra reda för, vad det här egentligen betyder, sade han kort.
Han var nu helt blek och skälvde en smula på händerna. Liksom mekaniskt gjorde han ett slags tecken till sin gäst, att han skulle taga plats, blott för att själv få anledning att sätta sig ned. Men Joachim Skytte blev stående.
— Det betyder intet annat än det jag redan har sagt: Agneta gifter sig icke med någon annan än mig.