— Nå, ha herrarna nu blivit eniga om, vem av er, som skall ha den lyckan att föra bruden hem?
Nils Olof Stjerne vände bort huvudet utan att svara sin mor, stött och generad över hennes sätt att ta saken. Joachim däremot tittade liksom nyfiket ned på henne, där hon stod bredvid honom, liten och rak i sin gammaldags snäva, kortlivade klänning, barhalsad, utan tecken till överplagg i den kyliga aprilkvällen. Och då han mötte den godmodigt satiriska, skeptiskt gäckande blicken ur hennes stora, klara ögon, kände han sig plötsligt friare till sinnes och i bättre humör, än han förut varit under hela eftermiddagen. Han böjde sig ned och tryckte galant sina läppar mot hennes magra, kyliga hand.
— Naturligtvis den, som bruden själv väljer, eller rättare: som hon redan har valt, sade han övermodigt och såg leende på henne med sina vackra ögon.
Friherrinnan var, som hon själv sade, »inte insensibel». Hon skakade på huvudet och knep ihop de tunna läpparna, i det hon lätt klappade löjtnant Skytte på kinden med sina smala, knotiga fingrar.
— Inte alltid, inte alltid, mon cher! Hon såg ut framför sig utan att längre möta hans blick. Åtminstone inte i min ungdom.
Och då han icke riktigt visste, vad han skulle svara — hennes röst hade varit så egendomlig — tillade hon, i det hon lade de magra armarna i kors över bröstet på den en gång koketta empiredräkten:
— Då var en flicka förståndig, man tog den, som hade gården och namnet …
— Och den andre stackaren? frågade Joachim skrattande med en blick över skuldran — hästen leddes nu fram — och sprang ned för trappan.
Friherrinnan skrattade också.
— Ibland fick han komma bakefter …