Joachim höjde ovillkorligt hotande sitt ridspö, som han icke på hela tiden lagt ifrån sig. — Vet hut! ropade han förbittrad, du talar om fröken Skytte!
De tego bägge ett par ögonblick båda två liksom skamsna och avkylda genom Joachims hetsiga påminnelse. Stjerne satte sig åter tungt ned i en stol och bligade tyst men arg som en tjur med sina stora blå ögon på Joachim, vilken stod framför honom, smärt och rak, med hatten i hand och ridspöet under armen, färdig att gå sin väg.
Så reste baronen sig upp. Han sade långsamt och behärskat, med ansträngt lugn:
— Låt oss tala förnuftigt med varandra, bror Joachim — på det här viset komma vi ju ändå aldrig någon vart. Jag vet nog, att Agneta ännu inte, han såg ned och letade efter orden, har någon vidare … känsla för mig. Men jag har hennes föräldrars löfte, och då flickan är mig kär, och jag tror mig om att kunna göra henne lycklig, så har jag inte i sinne att uppge henne till den förste bäste, som behagar få en kapris … Jag står vid mitt ord, tillade han energiskt, liksom jag antar, att gubben majoren, när det gäller, står vid sitt.
— Gott! svarade Joachim lakoniskt. Så veta vi alltså det.
Han beredde sig redan att gå, då Stjerne — med en förvirrad känsla av att, hur sakerna än stodo emellan dem, han i alla fall vore värd och omöjligt kunde tillåta, att någon gick ifrån gården på det sättet, utan att ha fått varken vått eller torrt — halvt burdus välvilligt, halvt tafatt dröjande yttrade:
— Bror blir väl kvar och tar en sup och en smörgås med oss i kväll?
Joachim skakade överlägset, nästan föraktligt på huvudet. Visserligen var han både hungrig och törstig — det skulle gud veta — men att äta en bit bröd eller dricka en tår vatten under detta tak, så länge Stjerne fasthöll vid sina anspråk på Agnetas hand, det ansåg han vara under sin värdighet. Dessutom kunde han inte för sig själv neka till, att han efter detta slut på deras mellanhavande, helst ville undvika att råka gumman Malvina igen.
Det skulle han emellertid ändå inte slippa. Då han vid sidan av Stjerne, som hövligt följde sin gäst ut, stod uppe på stentrappan och väntade på sin häst, kom gamla friherrinnan.
Hon gick ogenerat fram och ställde sig mitt emellan dem, i det hon mycket spotskt på sitt vanliga rättframma sätt frågade: