Inne på kontoret, innan han ännu fått tillfälle att hälsa på majorskan, vilken — som vanligt, när det kom främmande — strax gjorde toalett, sade han genast sitt ärende och bad om tillåtelse att ännu i dag få tala med fröken Agneta: han hade skäl — här såg han upp med en blick, som gjorde gamle Niklas Skytte helt beklämd och obehaglig till mods — han hade skäl att önska förlovningen definitivt eklaterad så fort som möjligt.
Utan att göra vidare frågor — nästan rädd härför — lät majoren strax skicka bud på fröken Agneta och hennes nåd. — Bed för all del hennes nåd också komma! ropade han efter Bengta, helt nervös vid tanken på att vara ensam under den scen, som förestod.
Det första Joachim känt igen Marieholmsskjutsen, hade han strax givit den intressanta kalven en god dag och hastigt sprungit tvärs över gården uppför kökstrappan, där flickorna nyss suttit och ropat och nickat till honom. Han förmodade, att de gått upp på loftet, men på vägen genom köksförstugan hejdades han av Beata, som försiktigt stack ut huvudet genom den halvöppna dörren till den för ögonblicket tomma folkstugan, och hemlighetsfullt gjorde tecken åt honom att komma dit in.
På en av långbänkarna där inne framför det vitskurade matbordet satt Karin Maria, medan Agneta med schalen över huvudet låg på knä framför henne och borrade ansiktet ned mot systerns klänning.
— Men i Herrans namn, flickor! ropade Joachim förfärad, i det han trädde in. Vad står då på?
Agneta såg upp med ett blekt, förskrämt ansikte — Joachim gick strax fram till henne.
— Men Agneta … han lyfte upp henne och drog henne intill sig utan att det ringaste bry sig om Karin Maria och den sympatiserande Beata, som plötsligt börjat gråta. Är det, för det att Stjerne? … Och du, som lovade mig att inte vara rädd!
— Jag är inte rädd, mumlade hon och tryckte sig fast intill honom med pannan mot hans skuldra, inte för honom. Men mamma … Jag har ju alltid varit van att lyda mamma!
Karin Maria reste sig plötsligt upp och ställde sig vid sidan av systern: — I detta lyder du ingen utom ditt eget hjärta, Agneta, sade hon högtidligt.
Joachim såg upp — han räckte Karin Maria handen.