— Karin Maria … Du håller med oss? … utbrast han förvånad, tacksamt.
Karin Maria lade sin hand i hans och nickade tyst. Hon ville säga något, men i detsamma kom stugpigan Bengta brådskande in. Beata, som skulle bevaka dörren, hade naturligtvis glömt sina plikter och stod och snyftade av rörelse med näsduken för ögonen.
— Fröken Agneta … Pigan blev stående med öppen mun och spärrade upp ögonen: stod inte löjtnanten där och höll fröken Agneta i famn! Och ändå visste ju var själ i socknen, att det var hon, som skulle ha baronen på Marieholm!
Agneta rätade hastigt på sig — hon var alldeles blek.
— Vill du, att jag skall gå med? frågade Joachim sakta. De hade naturligtvis alla strax gissat, vad budskapet gällde.
Hon såg ett ögonblick tvekande på honom, frestad — Karin Maria sade bestämt och avgörande:
— Det duger aldrig i världen. Det är Agneta, som blir frågad, och Agneta allena skall svara … För resten skulle det bara reta mamma förfärligt, tillade hon lägre, och honom naturligtvis också …
Agneta tryckte bägge händerna mot bröstet — i dörren vände hon sig om och såg hjärtslitande på Joachim med sina praktfulla, nu tårglänsande bruna ögon. Han tog ovillkorligt ett steg efter henne.
— Låt henne bara gå, viskade Karin Maria. Och hon tillade högt, då Agneta tillika med pigan redan var utanför dörren: Du kan vara alldeles lugn, kusin — ingen tvingar Agneta lika litet som någon av oss andra.
Hennes nåd, vilken vid alla högtidligare tillfällen ansåg det nödvändigt att vara »i paryr», hade ännu icke infunnit sig, då Agneta som strax utan förberedelser efterkommit kallelsen, trädde in på kontoret till sin far.