Hon var blek och darrade, så att hon måste hålla sig fast i närmaste stol, medan hon med nedslagna ögon och detta trotsigt bestämda drag kring munnen, som ibland gjorde henne lik modern, neg för friaren.
— Agneta, min lilla flicka … harklade majoren sig olycksbådande högtidligt. Han såg oroligt från sin dotter till baronen, och då ingen av dem tycktes vilja möta hans blick eller gåvo honom den ringaste uppmuntran, blev han strax bragt ur koncepterna, och i det han plötsligt vände ryggen och gick bort och ställde sig med händerna i byxfickorna vid det bortersta fönstret, mumlade han hastigt:
— Tala själv med henne, bror Stjerne — du är då egentligen närmare till det än jag.
Nils Olof Stjerne stod och såg på Agneta: späd och smärt, med den bara, vita armen fast stödd mot stolsryggen framför henne, huvudet djupt sänkt mot bröstet, som oroligt höjde och sänkte sig under den hemvävda, rutiga schaletten. Han närmade sig långsamt.
— Fröken Agneta, sade han lågt med en röst, som stockade sig. Er far har givit mig lov att fråga, om fröken … om Agneta … Han kom icke vidare, teg ett par sekunder och grep så plötsligt lidelsefullt hennes hand. Agneta, viskade han bedjande, allvarligt, jag lovar er, att min hustru aldrig skall behöva ångra, att hon sagt ja.
Agneta tittade skyggt upp. — Herr baron, började hon sakta, med svag röst, det gör mig ont …
Han höll ännu hennes hand, som han häftigt tryckte.
— Säg icke mer! … Agneta kommer att ångra sig. Tänk efter — tänk efter i fred och ro. Han talade hastigt, upprört. Låt icke den pojken med sina lösa fraser locka er från att bryta ett gammalt löfte …
— Jag har aldrig givit något löfte, ropade Agneta indignerad.
I detta ögonblick öppnades dörren raskt utifrån, och majorskan stod på tröskeln. Hon hade i detsamma hon trädde in hört Agnetas sista ord och uppfattade genast, förberedd av pigan som hon var, vad som stod på.