— Dina föräldrar ha givit det i ditt namn, utbrast hon häftigt uppretad. Hon gav sig icke ens tid att hälsa på Stjerne — hon, som annars var så artig mot främmande. Du är så god och rättar dig därefter.
Denna brutala befallning väckte hela Agnetas ännu slumrande kvinnliga självkänsla. Hon ryckte hastigt sin hand till sig och vände sig mot modern.
— Mamma! Hon såg henne rakt in i ögonen. Ni kan försöka att tvinga mig, om ni vill, men aldrig i livet säger jag ja till Stjerne.
— Hon är tokig, brummade majoren borta från sitt fönster. Hon vet inte sitt eget väl. Men bror skall inte bry sig om det — det går över. Det går snart över, skall bror se …
— Det går inte över, tog Nils Olof hett i. Det går inte över, säger jag, förrän den drummeln Joachim kommit från gården.
— Om jag så aldrig hade sett min kusin, ropade Agneta förbittrad, bragt till det yttersta, så ville jag ändå inte haft baron. Inte för något pris!
Majorskan tog sin dotter hårt i armen. — Står det så till? frågade hon skarpt. Har Joachim understått sig att gå och prata dumheter med dig? Var har jag då haft mina ögon, som inte har sett det!
Och då Agneta teg — trotsig och förbittrad — tillade hon lugnare, i det hon halvt frågande såg på Stjerne:
— Men det är omöjligt … Jag skulle ha upptäckt det för länge sedan …
— Vad han har sagt till Agneta, vet jag inte, utbrast baronen, nu alldeles utom sig, men åtminstone är det säkert, att han kommer till mig och på det oförskämdaste sätt i världen skryter av sin fortune hos min fästmö.