Majorskan betänkte sig ett ögonblick. — Skytte, sade hon myndigt, kalla strax på vår brorson. Och du, ma chère, hon vände sig till sin dotter, du skall få veta, innan det är för sent, att du har ett par föräldrar, som äro klokare än du! Har du så litet vett, att du hux flux går och förgapar dig i den förste bäste Corydon, som råkar säga dig ett par dumheter, så … Ja, då förtjänar du sannerligen inte bättre, än att man tar i med hårdhandskarna!
Agneta svarade icke ett ord. Hon kände i detta ögonblick, under det hon väntade på Joachim, en så ohygglig och våldsam spänning, att det var liksom om något inuti henne brast eller sprängdes. Nästan omedvetet rätade hon på sig i sin fulla längd och höjde huvudet — i denna stund, då hon, ansikte mot ansikte med sina föräldrar och den man, de valt åt henne, tvangs att försvara sin unga kärlek, sitt eget hjärtas rätt, blev hon fullvuxen.
Joachim, som, sedan han skilts från Agneta, väntat ute i förmaket, kom nu in tillsammans med farbrodern och låste dörren efter sig. Majorskan satte sig tungt ned i den kinesiska korgstolen, så att den knakade. Hon var så ond och upprörd, att de breda mössbanden under hakan riktigt skälvde.
Joachim gick bort och ställde sig bakom Agneta — han lade lätt armen kring hennes liv.
— Bäste farbror Niklas, goda faster Charlotte, började han fast men fullkomligt artigt och behärskat — han hade, medan han väntade där ute, tänkt över, vad han ville säga. Ni få icke uppfatta det som trots eller brist på vördnad hos en, som fullväl vet, hur mycket han är eder skyldig, men — det kan inte hjälpas — Agneta och jag måste ha lov att tillhöra varandra. Han såg vädjande på dem, och då ingen svarade, tillade han manligt avgörande:
— Nu vet ni det. Och det svär jag på, att varken godvilligt eller med tvång avstår jag från min kusin.
Vid hans ord, bara vid ljudet av hans röst kände Agneta en oändlig lättnad — liksom en känsla av befrielse från den ogillandets och ensamhetens tyngd, som hittills tryckt henne. Nästan utan att veta om det, lutade hon sig ofrivilligt tungt tillbaka mot Joachim — han märkte det och lade armen fastare kring hennes liv.
— Förskona oss åtminstone från era scènes d’amour! ropade majorskan förbittrad. Hon satt — som hon sedan anförtrodde sin man — och »skämdes ögonen ur sig» för Stjerne, som stod stel och rak med ena handen instucken i rocken, och lät Agnetas moder föra sin talan. Får man fråga, när majorskan var ond, föll hon gärna in i det förra seklets vana att tala franska, hur länge Joachim varit aux petits soins för min dotter?
— Sedan den första dagen jag såg henne! svarade den unge Skytte varmt.
— Det var bra fort efter din andra, mer celebra amourett! kunde majorskan i sin förbittring icke låta bli att utbrista.