Joachim blev mörkröd ända upp i pannan av skam och vrede. Agneta vände på huvudet och såg förvånad upp till honom.
— Charlotte! ropade majoren förebrående — rätt skarpt. Men då han i detsamma mötte sin hustrus blick, tillade han genast mera spakt:
— Är det inte onödigt, att Agneta får besked om den där dumma historien?
— Det är inte onödigt att din dotter får veta, vad det är för en lättsinnig don Juan hon i sitt oförstånd föredrar framför en hederlig och rangerad friare, avgjorde majorskan bestämt.
Det blev ett ögonblick alldeles tyst i rummet. Agneta stod orörlig i samma ställning, stödd mot sin kusins skuldra och med sänkta ögon.
Majorskan kände en plötslig avsmak för att tala mera om saken, men tvang sig till det. Hon reste sig upp och sade stående, med stor värdighet:
— Joachim är sannerligen inte värd ditt rena hjärta, min stackars lilla flicka. Om du bara visste, hur han nyss i Stockholm …
Agneta rätade plötsligt på sig — hon slog upp ögonen och tog avvärjande ett steg fram emot sin moder.
— Mamma behöver ingenting säga — jag vet alltsammans! sade hon hastigt, stolt.
— Vet du det? ropade majorskan förbluffad. Vem i all världen har haft den oerhörda fräckheten att berätta dig …?