— Jag vet alltsammans, upprepade Agneta tonlöst, denna gång med tydlig ansträngning.
De förstodo alla plötsligt, att hon talade osanning, att hon rakt ingenting visste, att hon, ömtålig i sin egen renhet, ädelmodig i sin kärlek, instinktlikt intet ville veta, som i hennes egna och andras ögon möjligen kunde nedsätta den man, åt vilken hon nu en gång givit sitt lilla stolta hjärta.
Och utan att vänta på svar, utan att se på någon, utan att vilja möta Joachims blick, då han — plötsligt blek av sinnesrörelse, häftigt, med utsträckt hand — tog ett steg fram emot henne — gick Agneta Skytte långsamt ut ur rummet.
IX.
Beata hade heligt lovat kusin Joachim, som sedan scenen i kontoret ej talat ett ord med Agneta, att hon på eftermiddagen nog skulle få systern med sig till mamsell Fiken, om han ville passa på att möta dem där. Han skulle göra sig ärende med att beställa ett par broderade hängslen av mamsell Fiken.
Då flickorna vid tvåtiden på eftermiddagen kommo dit, satt Joachim redan där. Mamsellen hade rest sig från drällsväven och höll beskäftigt på att breda ut prover för »lajtnangten» på mönster och färger till de redan vederbörligen beställda hängslena, som hon smickrad lovade skulle bli ett par mästerverk. Då hon såg flickorna komma in — Agneta tyst, med kråkan djupt neddragen över ögonen och bägge händerna under schalen, Beata forcerat obekymrad och alltför oskyldigt förvånad med sitt: — Nej, se kusin Joachim! visste ju nog mamsell Fiken, vilken vind, som hade blåst herrskapet till hennes »låga hydda». Bengta hade naturligtvis icke kunnat hålla tand för tunga med vad hon sett i folkstugan — mamsell Fiken själv hade ju också haft sina aningar, och då hon i förmiddags sett baronen köra ifrån Munkeboda efter blott en knapp timmes besök, kombinerade hon med lätthet, hur sakerna hängde ihop. Och »fastän man var en stackars gammal mamsell», som hon sedan sade till Beata, och fick nöja sig med en inferiör plats här i världen, så var man dock kommen av bättre folk och hade gudskelov ett hjärta — här lade mamsell Fiken handen på bröstet — ett hjärta, vari Amor också en gång hade haft sin boning! Och nu fick Beata under många tårar höra den ofta hörda historien om studenten, som sedan blev vice pastor i Bunkeflo, »men då hade glömt sitt ungdomsstycke». Detta var så att säga den första verkliga kärlekshistoria, flickorna på Munkeboda hört — den hade spelat en roll i deras spädaste flickfantasier och stod alltid senare för dem som ett slags schematiskt mönster för en »riktig roman».
Flickorna hälsade — något tvunget — på mamsell Fiken, och satte sig, efter litet krus, bredvid varandra i den halta kanapén under den ovala spegeln, som inte ens Karin Maria någonsin kunde minnas ha haft något glas. Den förgyllda ramen inneslöt i stället en pappskiva, vilken den uppfinningsrika mamsell Fiken fått målare Andersson i byn att övermåla med ett slags skyigt himmelsblått, som skulle föreställa ett spegelglas’ skiftningar. Väggarna voro strukna med gulockra, och allt detta blå och gula tog sig, som mamsell Fiken sade, så »svenskt» ut vid sidan av de små litografierna av Gustav Adolf och drottning Fredrika, mellan vilka hängde ett genomstunget hjärta, omgivet av pressade blommor, och därunder en födelsedagsvers på två rader, skriven av den trolöse pastorn i Bunkeflo — alltsammans satt inom glas och ram. Allra nederst — målad av en av Paris’ första miniatyrister och infattad i den finaste och mest smakfulla Louis XVI-ram — fanns en förtjusande pastell av Gustav Mauritz Armfelt, vilket porträtt i sin tid ägts av en faster till mamsell Fiken. Denna hade en gång varit berömd för sin skönhet och som korist tillhört Gustav III:s opera, tills hon, efter ett något äventyrligt liv i huvudstaden, lungsiktig och övergiven av sina glada vänner kommit hem igen till Skåne för att dö i »den låga hyddan». Hennes harpa, pietetsfullt bekransad med dammiga eterneller, stod ännu i ett hörn av rummet.
Ända sedan sin första barndom hade flickorna med aldrig svikande intresse betraktat dessa hyddans romantiska minnen, och till och med nu — trots alla bekymmer — kunde Agneta icke låta bli att vända sina ögon mot den stumma harpan i vrån, över vars brustna strängar de vita fingrar lekt, som Sveriges Alkibiades och hans muntra kamrater en gång älskat att kyssa.
Mamsell Fiken, som var långt mera erfaren än den oskyldiga Beata, förstod naturligtvis strax, att hon icke kunde göra sin gunstling »lajtnangten» en större tjänst än låta honom få vara ensam med den älskade. Sedan hon fått sina gäster till att taga plats, ställde hon sig själv mitt för dem med de ömkylda händerna i kors under bomullsförklädet och funderade välvilligt på en förevändning att — utan att tyckas ohövlig — avlägsna sig tillsammans med Beata, som nu också började finna situationen tryckande. Om hon ändå hade haft litet kaffebönor i huset! — Men med de sista hade hon tyvärr måst traktera moran på Bofors i går eftermiddag.
— Vill lilla Beata kanske se på den värkensklänningen jag syr till klockarens Sissa? fann hon äntligen lyckligt på att säga. Den blir fasligt magnifik med en hel rad exkyser runt omkring kjolen — så här! Hon tecknade med pekfingret beskrivande en rand mitt över sina knän.