Beata drog icke ens på munnen — det var en känd sak, att i mamsell Fikens ordbok betydde »exkyser» volanger, och uttrycket hade genom mångårigt bruk nästan vunnit hävd i hela socknen. Hon reste sig ivrigt upp.
— Ack ja, söta mamsell Fiken, det vill jag så rysligt gärna!
Agneta nämndes icke med ett ord, men skenet ansågs i alla fall räddat, och mamsell Fiken förde strax, triumferande över sin diplomatiska skicklighet, Beata ut i köket, där denna utan att mottaga vidare förklaringar kröp upp på klaffbordet och trakterades med sin barndoms älsklingsrätt: sirap på grovt bröd med torkade äppleskivor, medan hon av hjärtans lust tillsammans med den romantiska och sympatiserande mamsell Fiken dryftade systerns olyckliga kärlekshistoria.
Men inne i kammaren satt Agneta ännu orörlig på soffan med händerna under schalen och såg ned på sina korsbandsskor.
— Agneta! viskade Joachim i detsamma mamsell Fiken äntligen stängde dörren efter sig. Se på mig — tala med mig … Jag vet ju inte, vad jag skall tro. Har du verkligen förlåtit mig eller … eller … är du i ditt hjärta missnöjd med mig? … Agneta?
Hon skakade matt på huvudet utan att vilja möta hans bedjande blick. Han föll på knä vid den rankiga soffan och lade ömt bägge armarna om hennes liv — då först såg han, att de sänkta ögonen stodo fulla av stora tårar.
— Herregud, Agneta — låt mig nu få förklara dig det alltsammans, bad han sakta.
Agneta skakade ännu en gång på huvudet — litet mera energiskt. Det behövs inte, Joachim, mumlade hon utan att vilja se på honom, det lönar icke mödan … Jag kan ju i alla fall icke gifta mig med dig.
— För den skull? frågade han misstrogen, halvt förödmjukad och halvt förvånad. För det … du vet … som faster Charlotte ville säga dig. Min älskade flicka — du begriper det nu inte riktigt, men tror du verkligen någonsin, att du får en man, som inte har en sådan synd på sitt samvete?
— Jag vet inte, storgrät Agneta plötsligt hysteriskt. Det är ju inte bara det! Det är naturligtvis stor skam av dig, det kan jag nog begripa, men — men … jag har ju aldrig sett den där människan och Stockholm är ju så långt borta! Nej, Joachim, hon såg plötsligt upp på honom med sina stora, sorgset förebrående ögon, det är inte bara det. Fastän … hon drog sig indignerad tillbaka mot väggen. Hur kunde du?