Men då Joachim ångerfull tryckte sitt ansikte ned mot hennes händer, böjde hon sig också fram över honom och viskade förtvivlad:
— Jag har aldrig tänkt på det förr — jag tror inte ens, att jag har vetat det … Mamma har nu förklarat för mig, att det är förbjudet i lagen, att det rent av anses för synd — att gifta sig med sin köttsliga kusin.
— Inte annat än det! ropade Joachim lättad. Vi gå naturligtvis till kungs. Det göra så många.
Agneta skakade bedrövad på huvudet. — Det sade Karin Maria också, men mamma sade, att du kunde inte vänta, att kungen beviljade dig någon slags nåd, så som du burit dig åt i Stockholm — och mot en regementschef!
— Och så kunde väl omöjligen faster Charlotte hålla sig längre från att detaljerat berätta dig, vad det var, som var så illa gjort? frågade Joachim ironiskt, förödmjukad och förbittrad.
— Jag hade ju redan gissat det, mumlade Agneta lågt. Jag vet inte, hur det kom sig, men strax då jag såg ditt ansikte inne på kontoret, då mamma började tala om det, så förstod jag … Jag ville bara slippa att höra det. Det är ju alltid detsamma, hon såg envist ned på sina fötter, och rösten blev litet lägre. Jag menar … Hon tvärstannade och utbrast därpå häftigt:
— Det är ju själva saken, det kommer an på — vem människan är, är mig alldeles likgiltigt.
— Men det kan inte vara dig likgiltigt, att jag i ett ögonblicks förbannat övermod, för en tös, som jag bryr mig mindre om, än jag bryr mig om Bengta stugpiga, har förstört hela min karriär, ropade Joachim bittert och ångerfullt. Törs du — törs du verkligen … när du nu vet, hur eländigt nyckfull och lättsinnig jag kan vara?
Agneta lade bägge händerna på hans skuldror. — Å, Joachim — jag är rädd för, att jag inte är riktigt dygdig, inte som mamma … men … men … när jag nu har dig här hos mig — det liksom rör mig inte, allt annat, det är så långt borta, så dimmigt och overkligt … Nej, jag kan inte säga, vad jag menar, och det är ju också detsamma — nu, när lagen ändå skiljer oss åt, slutade hon modlöst.
— Naturligtvis nekar kungen inte, ropade Joachim otåligt. Till och med om både han och kronprinsen och alla de andra höga herrarna där uppe äro aldrig så missnöjda med mig. Det nekas nästan aldrig — det är en ren formsak.