— Mamma säger, att det också för din skull vore ytterst oklokt att nu ingiva någon ansökan — det skulle blott tjäna till att riva upp skandalen på nytt, svarade Agneta sorgset men bestämt avvärjande. Hon säger, att alla människor på det högsta skulle tadla, att pappa så snart efter … Och hon säger, Agneta viskade nu, plågsamt förvirrad, att folk ovillkorligen måste tro, att jag … förstår du … att jag är en bra underlig och lättsinnig flicka, som — som — är så angelägen om att … nu då alla tala om dig … Hon tystnade och sade därpå beslutsamt, med fastare stämma:
— Jag kan så väl begripa, att hon har rätt, att det naturligtvis måste se illa ut, att vi … efter det du nu har bott här i huset så länge … Hon tvang sig till att se på honom och böjde sig därpå fram, med bägge händerna för ansiktet. Å, det är som om jag skulle sjunka i jorden av skam, när jag bara tänker på, hur nedrigt … hur folk kunna lägga ut allting!
Joachim hade hela tiden betraktat hennes ansikte, medan hon talade avbrutet och ansträngt. Han reste sig upp, vit ända till läpparna av vrede och ovilja.
— Du har rätt, sade han. Och förrän hela Skåne skall tala om Agneta Skytte, som om hon vore en förförd tjänstetös, som blir tvungen att gifta sig med den förste bäste don Juan — det var ju så din mor kallade mig? — så …
Agneta teg. Hon var lika blek som han och slöt — liksom krampaktigt — en sekund hårt igen ögonen, medan han talade. Han hade förstått och omsatte nu hänsynslöst majorskans varsammare antydningar i rena ord.
De voro bägge tysta ett par minuter. Joachim gick ett par steg fram och tillbaka i rummet och sade tvärt, hårt:
— Jag visste inte, att jag hade så dåligt rykte.
Och då hon ännu ingenting svarade:
— Du är lätt att skrämma, min duva.
Agneta rätade på sig, hennes bruna ögon sågo trotsigt, förebrående in i hans.