— Ännu har ingen skrämt mig ifrån att göra vad jag vill.
Han vände sig hastigt emot henne.
— Och likväl säger du, att du icke vill veta om mig mera?
— Jo, svarade Agneta modigt och rodnade litet, men inte nu. Jag vill, att vi åtminstone skola vänta, tills stormen har lagt sig och folk hunnit glömma.
— Och under tiden skall jag gå här på Munkeboda, misstrodd av hela trakten, utspionerad och illa sedd av din moder, som kanske till och med hittar på att högt eklatera din förlovning med Stjerne. Du tycks ju inte göra synnerligt motstånd …
— Joachim! ropade Agneta och stampade med foten. Du vet, att nu ljuger du …
Men Joachim var utom sig och hörde inte på vad hon sade.
— Det är alltså din mening, fortfor han oresonligt, att jag som en annan mes skall gå här — kanske i åratal — och inte våga tala till dig, inte våga röra vid dig … Agneta! Han tvärstannade mitt för henne. Jag säger dig, jag blir tokig av det.
— Men jag blir inte hemma, mumlade hon och såg upp med tårar i ögonen. Mamma vill skicka bort mig …
— Såå? … Han mötte hennes blick och tillade hastigt, beslutsamt: