— Du kan hälsa faster Charlotte, att det behövs inte. Inte för min skull. Jag reser i stället.
Han började återigen gå fram och tillbaka i den trånga kammaren — uppretad, otålig, med tummarna i västfickorna, medan han häftigt fortfor:
— Att taga avsked från armén hade jag alltid tänkt — för mig finns det ändå ingen karriär längre på den banan. Och sanningen att säga är jag inte vidare ledsen över det! Sedan jag kom hit, känner jag tydligt, att jag egentligen duger bättre till att hjälpa farbror Niklas att plöja och bryta sten än till det enformiga och overksamma kasernlivet. Och kärleken till landet, till Munkeboda — till själva jorden här — den ligger i blodet på mig, som hos alla Skyttar. Men nu … han slog ut med handen. Gudskelov, att fransmännen tyckas få fullt upp att göra i Afrika, annars såge det mörkt ut att finna en plats här i världen!
— Du menar då inte? … Agneta sprang upp. Du kan inte slåss sida vid sida med fransmän! ropade hon i det hon i sin ångest med plötslig sinnesnärvaro grep till närmast liggande invändning. Kom ihåg, att din far föll för en fransk kula!
Joachim blev stående mitt för henne — deras ögon möttes.
— Du tar fel. För det första stupade min far i kamp med ett av kejsarens tyska regementen, och för det andra tror jag inte det duger att ställa dem, som nu äro herrar i Paris, till ansvar för vad som skedde vid Leipzig anno 13. De skulle visst i hög grad betacka sig! Nej! tillade han egensinnigt, i det han vände sig om på klacken och åter började sin vandring fram och tillbaka mellan fönstren och dörren, i morgon dag vänder jag mig till chefen för det franska krigsministeriet. Han såg flyktigt upp på henne i förbifarten, och då hon inte svarade, tillade han litet exalterat:
— Grekland hade jag naturligtvis hellre offrat mitt blod, men det behöver mig icke längre. Å — hade det bara varit för femton år sedan! Då hade man överallt i Europa bruk för en förtvivlad karl och en ärlig värja.
— Joachim! Agneta tog ett steg fram, och schalen föll från hennes skuldror, i det hon lade handen på hans arm. Jag uthärdar inte att höra dig tala på det här sättet — jag förbjuder dig att resa.
Han stannade, och utan att taga händerna ur västfickorna, såg han henne rakt in i ansiktet, som nu var helt nära hans eget. De voro i detta ögonblick så lika varandra som bror och syster.