Hon slog plötsligt bägge armarna om hans hals och böjde huvudet tillbaka. — Vänta, säger jag dig! Vänta!
Han drog henne häftigt intill sig.
— Men jag vill inte vänta, du — jag kan inte vänta. Jag vill, att du i detta ögonblick, då det gäller att hålla ihop — modigt, utan alla förbehåll och utan allt betänkande skall säga ditt ja eller nej. Begriper du mig?
Agneta var så ond över hans okloka hänsynslöshet, som hon insåg blott skulle förstöra alla deras utsikter och inte föra dem ett steg vidare, att hon — i det hon gjorde en rörelse som för att rycka sig ur hans armar — häftigt svarade:
— Du vill alltså sätta mig kniven på strupen — du tror du kan tvinga mig? … Men om du så hotar mig med vad som helst, så får du mig ändå inte till att låta bli att göra det som jag vet vara klokt och rätt … det enda förnuftiga …
— Du är ändå faster Charlottes äkta dotter, märker jag, sade han hånande, utom sig av vrede över hennes sega och oväntade motstånd. »Klok» — »förnuftig» — framför allt!
Agneta höjde stolt huvudet: — Om du säger ett ord till om mamma, som, vad hon än gör, alltid vill mig väl — går jag. Med schalen på armen gick hon rak, med högburet huvud, mot dörren.
Han lade hastigt armen om hennes liv, och i det han — brutalt — böjde hennes huvud tillbaka, höll han henne fast som i ett skruvstäd.
— Du går inte, utbrast han nu alldeles desperat, inte förrän du en gång för alla sagt ditt ja eller nej, om du i detta vill göra gemensam sak med mig, som jag har rätt att fordra.
Agnetas ansikte var alldeles inunder hans — med handen tvang han hennes nacke mot sin skuldra — hennes bruna ögon gnistrade in i hans.