— Det är då väl aldrig någon ny obetänksamhet, kusin? förmanade Karin Maria ängsligt, medan hon lade ihop sitt eget och systerns brev för att senare sändas inuti föräldrarnas.
— Jag vet inte, vad kusin vill kalla det, sade Joachim muntert, skälmaktigt retsamt. Själv tycker jag, att det är det enda förnuftiga, jag för ögonblicket kan göra. Och jag är förvånad över, att jag behövt nära på en hel odräglig månad för att komma till det resultatet.
— Jag hoppas, att du — vad du än gör — alltid tar hänsyn till pappa och mamma, fortfor Karin Maria i samma ton.
— I detta fall, kusin Karin Maria, svarade Joachim med mera allvar än förut, tar jag nu och alltid blott hänsyn till mig själv och Agneta. Jag skulle skämmas för mig själv, om jag gjorde annat.
Beata såg med en viss beundran upp på sin vackre kusin. Hon önskade i detta ögonblick, att någon ville tala om henne på samma sätt. Karin Maria teg.
— Hör på, kusin Beata! Joachim stod redan med handen på låset. Det är inte värt, att du deklamerar det där för andra — mamsell Fiken t. ex. — det där om likheten, menar jag. Folk räknar så förbannat dåligt, när det gäller att lägga ihop fakta. Han skrattade självsvåldigt, i det han stängde dörren efter sig.
Beata blev röd som blod ända ned under halsringningen. Hon sade indignerad till Karin Maria:
— Han menar, att folk kunde hitta på att säga, att lille Hans var hans — hans pojke!
— Naturligtvis menar han det, svarade Karin Maria torrt. Du får akta dig för vad du säger, kära Beata. Andra människor ha nästan lika mycken fantasi som du själv.
— Du godaste! … var det enda Beata kom sig för att säga.