Friherrinnan, hos vilken den gamla Eva momentant vaknade, nöp emellertid kritiskt i samojeden och därpå i den nya Walter Scottsrutiga bomullsklänningen.
— Jaså — det är modernt nu! … Nå ja, inte illa — allting kommer ju an på, hur man bär upp en sak, och den här lilla har air — verkligen air … Sådan vidd ni ha i klänningarna nu för tiden, hon vände Karin Maria om, som om denna varit en docka. Vem syr åt henne?
— Det göra vi själva, svarade Karin Maria blygsamt. Det vill säga mamsell Fiken brukar hjälpa oss.
— Såå? … Vad tar hon? fortsatte den nyfikna och ytterst ekonomiska friherrinnan sin examen.
— Åtta skilling om dagen, svarade Karin Maria sanningsenligt.
— Åtta skilling! ropade friherrinnan Malvina och slog ihop händerna. Sex borde då vara nog, tycker jag, när hon också får födan.
Karin Maria undvek att vidare diskutera avlöningsfrågan med friherrinnan Malvina, som sedan kriget var så rädd om reda pengar, att hon alltid betalade sitt tjänstfolk in natura och blott var Michaelsmässa gav dem en tvåa banko »att gömma i lädikan».
Majoren, vilken äntligen lyckats övertyga gubben Figge angående bakbenet, steg nu, svettig och röd av sommarvärmen, uppför trappan, och Nils Olof bjöd herrskapet stiga in i salongen och »svalka sig med en kopp kaffe».
— Nå, sade friherrinnan, i det hon ett ögonblick såg upp från sin eviga parfilage. Kaffet var nu drucket, och herrarna diskuterade om höet borta i andra ändan av rummet. Nå, har hon nu tagit sitt förnuft till fånga — syster Agneta?
— Jag tror aldrig, att syster Agneta »tar sitt förnuft till fånga» på det viset som min nådiga tant menar, svarade Karin Maria vördnadsfullt men bestämt.