— Tjurhuvad som alla Skyttar! reflekterade den gamla damen. Bara hardiesse — ingen habileté! Och hon själv, lilla kusin! Vi ha inga hjärteaffärer, vi?
Karin Maria bekände skrattande, att hon inte hade några hjärteaffärer alls.
— Hon ser för få karlar, naturligtvis, sade friherrinnan välvilligt. Det är skada — verkligen stor skada! Och vi är väl nästan tjugufem år, eller hur?
— Tjugutre, rättade Karin Maria litet vasst.
Friherrinnan öppnade betänksamt sin snusdosa och tog sig långsamt en pris, medan hon hela tiden höll ögonen på Karin Maria. — Tjugutre, upprepade hon. Ack ja! Då var jag både hustru och mor — och änka också. Hon vet inte vad livet vill säga ännu, ma chère!
Karin Maria, som aldrig hört friherrinnan begagna denna ton förut, satt och såg ned på sina fingrar och visste inte, vad hon skulle svara.
— Men hon ser ut, som om hon vore livet vuxen, kusin Karin Maria, fortfor friherrinnan Malvina, vilken alltid haft »en viss faible», som hon sade, »för Skyttens äldsta flicka». Hennes skuldror tyckas vara carrées, och hon ser folk rakt i synen, när hon talar. Jag tycker bättre om henne än om Agneta. Men, hon mätte henne med sin obarmhärtigt klara och kyliga blick, Agneta är grannare, det kan inte förnekas!
Karin Maria rodnade nu. Hon blev inte lätt generad, men friherrinnan på Marieholm hade en märkvärdig förmåga att alltid bringa folk ur koncepterna.
— Det kan hon för resten vara glad åt, ma petite, tröstade friherrinnan henne. Hon ser ju bra ut tillräckligt … Skönhet är en farlig gåva. Hon satte den smala, beniga handen under kinden och såg ut framför sig — långt förbi Karin Marias ansikte. Mycket farlig.
Karin Maria tittade förstulet upp på friherrinnan. Nu när hon var av med den militäraktiga empirehatten med panachen och anständigt om än gammalmodigt klädd, kunde man se, att Malvina Stjerne en gång — om än för länge sedan — varit en stor skönhet. Ovillkorligt såg hon upp på den lilla miniatyren från 1780-talet, som hängde över soffan: en skär, fin och långlagd blondin — skälmsk, med stora, klara ögon och gropiga kinder under den höga, pudrade frisyren. Sådan hade fröken Lejonklo sett ut, då hon vid sjutton års ålder blev gamle baron Stjernes hustru. Den gamla damen vände sig om — hennes blick följde samma riktning som Karin Marias, och ett leende, halvt ironiskt, halvt vemodigt, gled över hennes läppar.