— Hon där, hon nickade till porträttet, hon var inte livet vuxen, min söta, då hon började bataljen. Och, tillade hon med något hånfullt cyniskt i stämman, som kom Karin Maria, vilken hört många gamla skvallerhistorier, att rodna, heller inte männen! Men hon blev det — hon blev det, ma chère!
— Men en sådan hustru, friherrinnan reste sig litet burdus upp och kastade parfilagen åt sidan, skulle inte duga åt min Nils Olof. I synnerhet då Corydonen inte är längre borta än på Munkeboda. Och han — den unge Skytten — han ser mig inte ut att ge tappt för en äkta man!
— Min bästa tant! ropade Karin Maria chockerad. Dessa ord om hennes syster och Joachim drev blodet upp till hennes kinder.
Friherrinnan såg ironiskt på henne, men ändå med en viss välvilja.
— Ja, ja min söta — gott ord igen! Jag känner världen, må hon tro, lilla Karin Maria, och männen och kvinnorna också. Man skall hålla sitt duvslag låst, eller också — och det är det klokaste — skall man låta bli att hålla duvor!
Hon teg litet. Därpå böjde hon sig fram och lade plötsligt sina händer på Karin Marias skuldror:
— Vad säger hon, min söta — kunde hon inte själv ha lust att bli friherrinna på Marieholm?
— Men tant Stjerne — bästa tant! utbrast Karin Maria alldeles perplex.
— Tänk på det, min tös — jag menar vad jag säger. Hon kunde passa åt Nils Olof. Han behöver ett kvinnfolk, som förstår att sköta ett par tömmar och emellanåt hålla dem litet strama. Hon är inte romantisk och inte doucereuse — hon har skinn på näsan, det har jag alltid sagt. Tänk över det! Den som kommer efter mig, får både i säck och i påse det kan jag försäkra henne, lilla vän — det är inte som då jag i världen kom till Marieholm.
— Men nådigaste tant, försökte Karin Maria halvt olycklig, halvt skrattande att värja sig. Baron Stjerne har aldrig så mycket som sett åt mig.