— Åjo, nickade friherrinnan. Karlarna se minsann mera än vi tro, och mera än de själva ens veta om. Han är inte så galen, min Nils Olof, när man bara tar honom på det rätta sättet. Och det blir hennes sak, lilla vän. Om jag inte tar fel, så börjar han redan begripa, att det är en medioker lycka att föra en brud i huset, när älskaren står parat att hoppa in genom sängkammarfönstret. Ja, ja, friherrinnan smålog cyniskt och överlägset lugnande åt Karin Marias indignerade protest, hennes syster är väl inte bättre än andra! Hon har Skyttarnas heta blod, och vad tror hon tro och loven gäller i kärlek? Den lilla Agneta har ett par satans ögon. När hon har gråtit ett år eller ett halvt, så låter hon nog Joachim Skytte kyssa bort tårarna, så gjorde … Nå, det är detsamma! Det ha så många gjort före henne. Friherrinnan teg litet. Karin Maria visste inte alls mera, vad hon skulle säga.
— Men hon är en förnuftig och rangerad människa, kusin Karin Maria som tar världen som den är, sans façon, cavalièrement — som den skall tagas. Och jag tycker om henne. Ska vi slå vad om, att det är hon, som blir fru på Marieholm efter mig?
Nu måste Karin Maria trots sin förargelse storskratta. Hur det nu var — denna den gamla damens envist återkommande proposition och nyktra tvärsäkerhet började i alla fall göra ett visst intryck på henne.
Nils Olof Stjerne hörde skrattet — det var så länge sedan en ung flicka skrattat i salen på Marieholm. Han vände sig om och kom fram till de båda damerna.
— Får man fråga vad fröken har så roligt åt? sade han på sitt formella sätt men med det vänliga, litet osäkra leende, som tyvärr alltför sällan visade sig på hans läppar.
Karin Maria rodnade häftigt ända upp till hårfästet och kastade hastigt en bedjande blick på den gamla friherrinnan, som raskt svarade:
— Jag spår kusin Karin Maria hennes framtid — och hon tycks finna sig däri. Nu skulle du för resten visa henne litet omkring på gården, Nils Olof, fortfor hon i en annan ton. Det är så sällan hon gör oss den äran, och hon ser mig ut till att ha intresse för både lador och stall. Och när herrskapet kommer in igen, skall supén stå på bordet. Kusin Karin Maria skall se, vad huset förmår.
Och då baronen litet osäkert frågande såg på sin moder — han var inte van vid denna fryntliga ton gentemot främmande — tillade hon med lägre stämma:
— Passa på, att här går ordentligt till. I kväll vill jag inte se Figge full.