På gavelrummet med utsikt över den lilla småstadsträdgården där pingstliljor och aurikler, innanför låga häckar av lavendel och salvia, kantade jordgubbslandet och de små sängarna med morötter och persilja, satt Agneta och tänkte på dem där hemma.
Det var en av de allra första aftnarna i juni, en mild och fuktig afton med dimma och svagt månsken. Doften från den stora fläderbusken invid muren trängde stark och dövande in genom det öppna fönstret, där Agneta satt uppkrupen i själva den låga karmen och kammade sitt hår för natten. Fingrarna gledo mekaniskt smekande ned genom det långa, glänsande håret, som över skuldran hängde ned på bröstet, medan hon tankfullt flätade och flätade och — utan att hon ens visste av det — stilla gnolade halvt ohörbara ord till en gammal, långsläpig melodi.
Det prasslade vid den låga muren, som skilde krigsrådets trädgård från den oansenliga, halvt utdöda bakgatan utanför. Agneta vände hastigt på huvudet — i den milda sommarnattsskymningen kunde hon urskilja allting omkring sig. Hon tog fast i en gren av fläderbusken och böjde sig fram för att se efter: nej — det var ingenting! Eller också hindrade den stora busken henne från att se riktigt. Och obekymrad, föga lättskrämd som hon var, fortsatte hon ogenerat sin halvhöga, dämpade sång.
Då hörde hon åter — denna gång alldeles tydligt — någon försöka att tränga sig emellan fläderbusken och muren bredvid hennes fönster. Hon reste sig upp från sin plats i fönstret — och plötsligt kom hon att tänka på att det naturligtvis bara var Stina, som varit ute på dans med artilleristerna.
— Är det du, Stina? frågade hon sakta för att icke väcka någon i huset och bringa pigan i förlägenhet.
— Nej, Agneta, viskade en stämma, som hon alltför väl kände igen, oaktat den nu var mer än halvkvävd av undertryckt skratt. Du borde då kunna gissa, att det är jag!
Och löjtnant Skytte — triumferande, själaglad över att nu äntligen ha besegrat det sista hindret — trängde sig småleende fram bakom den täta, styva fläderbusken.
Hade han vid ljusan dag ångerfull och högtidlig presenterat sig i krigsrådets salong, skulle Agneta säkert — med tanke på deras sista stormiga möte i mamsell Fikens kammare — både varit en smula generad och därtill, som hon själv brukade säga, »fière och retirée». Men nu i afton, då han som en annan landstrykare, på en gång djärv och ödmjuk, skälmaktig och känslofull, sans façon klev över muren och smutsig, sönderriven och utan mössa plötsligt stod mitt för henne i månskenet under hennes fönster, då … ja, då kunde verkligen inte Agneta ett ögonblick längre behålla sin överlägsna värdighet. Utan tanke på sin en smula bristfälliga toalett och sitt orediga, halvupplösta hår, sträckte hon okonstlat, längtansfullt bägge sina händer emot honom och viskade jublande:
— Kusin Joachim!
Det var icke tal om försoning eller förlåtelse — ingen av dem kom ens i ögonblicket ihåg, att något sådant kunde komma i fråga. Han lade blott bägge sina armar om henne, där hon ännu satt i fönsterkarmen, och då hon varmt, utan minsta motstånd, lutade sig ned emot honom, kysste han ömt och eldigt hennes ljuva läppar.