— Å, kusin, oskyldig och ändå lidelsefull, lade Agneta bägge sina bara armar om hans hals och tryckte ännu en gång självmant sina läppar mot hans. Å, kusin Joachim, så jag har längtat …
Hans hår var fuktigt liksom sammetskragen på hans rock — hon strök sakta över den med handen.
— Men, hon såg plötsligt blygt på honom, hur har du kommit hit? Hur hittade du på …?
— Fråga hellre, hur det kommer sig, att jag inte hittade på det förr! viskade han igen. Nu tycks det mig alldeles otroligt att jag dröjt så länge. Men dag ut och dag in gick jag ju och väntade på att få höra ett ord ifrån dig — få en hälsning eller ett brev. Och så gick jag där ödmjuk som en straffånge och from som ett lamm hemma på Munkeboda — oskyldigt misstänkt och bevakad av faster Charlotte och hela trakten. Jag tordes knappt röra mig, han såg skrattande upp på henne, av bara nit för att visa mig väluppfostrad och dig värdig. Men då ingen senterade det, så …
De smålogo mot varandra i halvmörkret — han höll ännu armarna om hennes liv — och deras ögon möttes förtroligt, utan spår av osäkerhet eller skygghet.
— Du fryser väl icke, Joachim? frågade Agneta plötsligt oroligt.
— Fryser? … Inte det minsta! svarade han förstrött.
— Ja, för jag törs ju omöjligt be dig komma in, mumlade hon halvt klagande, halvt blygt urskuldande.
— Min häst har jag satt in hos en bonde tio minuters väg från staden … Jag hade naturligtvis litet bråk att komma in genom tullen någorlunda obemärkt, men det gick i alla fall. Nu skall jag för resten strax gå … Jag ville bara se dig …
Hans röst var inte längre riktigt naturlig — liksom så underligt förströdd och frånvarande — medan han icke ett ögonblick släppte henne ur sina armar. Agneta såg icke längre på honom, hon höll ögonen nedslagna under hans blick, och handen, som ännu mekaniskt strök hans rockuppslag, skälvde litet.