— Du himmelens Gud, Agneta! mumlade han plötsligt, en smula svävande på målet, och lutade i detsamma pannan hårt mot hennes svala skuldra. Varför är jag nu icke din man?
Agneta blev på en gång så besynnerligt varm i hans armar — hjärtat klappade fortare, och hon kände, att hon rodnade ända ned på halsen, en rodnad, som brände … Och utan att våga slå upp ögonen, mumlade hon förlägen och halvt olycklig:
— Det är så sent, kusin Joachim … Hon försökte göra sig fri och draga sig innanför fönstret. Det går visst inte an, att du stannar här längre …
— Blott ett ord! Trots hennes motstånd tryckte han henne ännu fastare intill sig. Jag kan inte gå här en evighet och hänga med huvudet och vänta. Antingen lovar du mig, att du tillsammans med mig vill göra allt för att vi så fort som möjligt skola få varandra, eller också, han såg stadigt, allvarligt på henne, tar jag mitt parti och går med första lägenhet till Frankrike. Brevet till krigsministeriet ligger här i min ficka. Du skall avgöra — och det nu! — om det skall skickas i väg eller icke.
— Och om det nu inte hjälper, vad jag än gör, viskade hon ångestfull. Om mamma är obeveklig?
— Herregud, Agneta — så rymma vi vår väg! utbrast han plötsligt helt desperat. Det ha andra gjort före oss. Men om vi bara hålla ihop, så skall du se att trots giftomannarätt och omyndighet och syskonbarnskap och Gud och hela världen, så … Gråter du, Agneta? …
— Nej! snyftade Agneta med huvudet mot hans skuldra. Jag kan bara inte uthärda att höra dig tala på det sättet …
— Lovar du mig då, min duva, fortfor han igen obarmhärtigt, men icke fullt så häftigt, att du vill vara mera modig och mera säker i din sak nu än för en månad sedan?
— Ja, viskade hon passionerat, storgråtande. Jag lovar dig allting — jag skall göra allt vad du vill … om du bara inte reser ur landet!
— Om du bara blir min, skall jag gärna stanna hela mitt liv på Munkeboda, viskade han tröstande. Se så, älskade ängel …