När hon väl lugnat sig, skämdes Agneta en smula över sin oförställda, lidelsefulla ångest. Hon torkade sina ögon med avigsidan av båda händerna och mumlade nästan otåligt, liksom förnärmad:
— Du säger inte ett ord om hur det står till med dem där hemma …
Joachim började plötsligt skratta. Han var själaglad över att äntligen med en dristig kupp ha övervunnit sin rebelliska kusins betänkligheter och motstånd och det föreföll honom nu på en gång så oemotståndligt komiskt att här, på natten, utanför den älskades fönster, helt beskedligt ge sig till att konversera om familjens befinnande.
— Har du ingenting mera att fråga mig om, söta Agneta? frågade han muntert. Om hur det går med stackars mamsell Fikens eviga tandvärk eller faster Charlottes vävnad eller lille-Hans’ katekes, som Beata troget förhör honom uti var dag, eller Karin Marias syrener, som inte på villkor vilja blomma i år eller …
Joachim tystnade tvärt, förvånad över att Agneta plötsligt, nästan förtvivlat, åter kastade sig i hans armar. Han hade icke tänkt sig, att hans ord kunde ha någon som helst verkan, men detta hans skämtsamma, hastiga uppräknande av händelser och förhållanden i hemmet, hade på ett eller annat mystiskt sätt plötsligt väckt hela Agnetas slumrande hemsjuka.
— Å, Joachim! … Så jag längtar hem till Munkeboda! … Jag kan inte uthärda att stanna här! Nej, jag kan det inte …
Agneta visste icke själv att den häftiga, passionerade längtan efter hemmet, som nu till den grad överväldigade henne, i verkligheten mest var en förklädd längtan efter honom — hans kärlek, hans älskade närhet. Hon tryckte sig hejdlöst gråtande intill honom.
Joachim satte raskt foten på en utskjutande sten i muren och svingade sig vigt upp, så att han nu också kom att sitta i fönsterkarmen, men med benen hängande utanför. Över Agnetas skuldra kastade han hastigt en blick in i det halvskumma rummet — såg klaffbordet med den ljusa duken, spegeln på väggen och i alkoven hennes vita, orörda säng.
— Min lilla Agneta, sade han ömt, nästan broderligt. Tro mig — jag skall snart komma och hämta dig.
Dimman hade nu nästan skingrat sig. Det var alldeles stilla — icke ett blad rörde sig i trädgården — och månen stod blek, men stor och strålande, rakt över den styva, mörka fläderbusken. Natten var så ljudlöst tyst — Joachim kunde höra sitt eget hjärta slå mot Agnetas.