— Jag måste gå, Agneta … Och då hon, halvt omedvetet, höll honom kvar: Älskade, jag törs inte stanna längre …
Agneta såg upp — som väckt ur en dröm — och tog långsamt, förvirrad, ett steg tillbaka.
Men Joachim blev likväl sittande orörlig, med ryggen mot fönsterposten — hans blick vilade som bunden på Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han sett henne så förtjusande, som hon nu stod där mitt i månskenet: blek med sina stora, ömma och skygga ögon och det silverljusa håret madonnalikt över skuldror och hals, ända ned till den smala, mjuka midjan. I detta ögonblick kände han som aldrig förr mannens eviga, svärmiskt tillbedjande dyrkan för det oberörda hos kvinnan, för jungfruligheten, den unga flickan. Hon var hans — han älskade henne av hela sin själ, han åtrådde henne med var blodsdroppe, var nerv i hela sin starka, unga kropp, natten och ensamheten förenade dem, och likväl … Han sträckte icke ut sin hand efter henne, drog henne icke intill sig — hon, som blott var en handsbredd borta ifrån honom — sjönk icke till hennes fötter och bestormade henne med böner, som hon i detta ögonblick, det visste han, icke hade kunnat motstå. Kanske var det just denna saliga visshet, detta jublande segermedvetande av att vara så älskad, som gjorde den hetlevrade och obetänksamme löjtnant Skytte mera hänsynsfull och ridderlig än andra män med samma känslor möjligen skulle varit i hans ställe. Han hade så lätt som ingenting från sin plats i fönsterkarmen kunnat svinga sig in i rummet — han besegrade denna frestelse. I det han beredde sig att gå, tog han Agnetas hand, som slappt hängde utmed hennes sida och förde den en sista gång dröjande till sina läppar. Men han sade icke ett ord — han visste, att han icke längre kunde lita på sin stämma.
Först när han åter stod utanför hennes fönster och kände den våta jorden under sina fötter, viskade han — så sakta, att Agneta knappt kunde höra honom:
— Gud vet, om du någonsin skall kunna begripa, hur mycket jag nu älskar dig …
Han lutade sig in med armbågarna på fönsterkarmen och — han tyckte, att han såg Agneta småle i halvmörkret. Men hon höll ögonen orörligt nedslagna, stilla som en madonna, under sitt benade, nedfallande hår.
Joachim grubblade ännu länge över detta svävande, hemlighetsfulla småleende, medan han — plötsligt i det svartaste lynne — förtvivlad, ohyggligt missnöjd med sig själv, red hemåt i den fuktiga natten.
Men när han gått, stod Agneta ännu länge i det öppna fönstret, mitt i månskenet. En gång lyfte hon vänstra handen och såg på den — den hand, Joachim sist kysst — och förde den stilla, långsamt till sina läppar.
XIII.
Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del — som mamma uttryckte sig — »préoccupée». Beata påstod, att det var alltsedan hon kom hem från Marieholmsfärden, en insinuation, som Karin Maria tillbakavisade med förnäm köld. Och inte blev det bättre med »préoccupationen», då baron Nils Olof två gånger i samma vecka — först på tisdagen för att efter sin mors order låna en finfin vävsked, och sedan på lördagen med en låda asterplantor, en present från gamla friherrinnan till Karin Maria — gjort visit på Munkeboda. Han och Joachim talades inte vid, när de träffades, och bugade blott kallt för varandra, men »sågo gudskelov icke ut till att vilja duellera», som Beata lättad anförtrodde mamsell Fiken. Bägge gångerna hade baronen — om av eget initiativ eller påverkad av modern, det kunde Karin Maria inte komma riktigt underfund med — visat äldsta fröken en deciderad uppmärksamhet.