Majoren satt och nickade över »Post- och Inrikes tidningar». Han hade blivit störd mitt i sin middagslur och önskade Marieholmaren dit pepparn växer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska visiter. Stjerne nekade, av hänsyn till Joachim, regelbundet att stanna till kväll, ja, det var med knapp nöd man kunde förmå honom att dricka en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte tal om, då Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes följa med.
— Vill baronen inte själv se, hur präktigt de stå? frågade slutligen Karin Maria resolut med ett förtvivlat försök att uttänja ämnet om astrarna så långt som möjligt.
Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i solskenet.
I trädgården, som stod under Karin Marias speciella överuppsikt, kände hon sig strax på egen botten och återvann genast all sin vanliga säkerhet och världsvana. Med verkligt intresse och stor älskvärdhet visade hon den tyste men uppmärksamme Nils Olof sina planteringar och arrangemang.
Till slut kommo de in i en liten berså, som Karin Maria särskilt protegerade, och i vilken hon upphängt en eolsharpa, som hon nu ville visa baronen.
Emellertid — hon hade knappt, med pekfingret ivrigt uppräckt mot hängbjörken, börjat med sina förklaringar, förrän han plötsligt böjde sig fram och, i det han lätt lade handen över Karin Marias, avbröt henne.
— Fröken Karin Maria, började han nästan högtidligt — det spända förhållandet mellan honom och flickorna under »frieriet» hade gjort, att de aldrig kommit att lägga bort titlarna — ni är den enda, som jag utan alltför stor olust kan tala med om … om … Han stannade, såg på henne och satte sig plötsligt tungt ned på gräsbänken med ett: tillåter fröken?
Karin Maria böjde artigt på huvudet; hon tog själv plats ett stycke därifrån.
— Jag har, började han åter med någon förlägenhet och utan att se på henne, hela denna månad inte hört något angående Agneta. Icke ett ord, han såg hastigt upp.
— Ja, sade Karin Maria osäkert, jag vet icke …