— Ni vet, under vilka förhållanden vi skildes? … För mig icke särdeles gynnsamma eller hoppfulla … Han såg åter vädjande upp på Karin Maria. För första gången blev hon klart medveten om, att han verkligen hade mycket vackra blå ögon och mycken »känsla» i blicken.
— Herr baron, sade hon plötsligt bestämt, lika formellt som han, men med vänligt och uppriktigt allvar, ni har en gång gjort mig den äran att önska er mig till syster. Tilllåter ni, att jag ett ögonblick talar med er, som om jag verkligen vore det?
— Bästa fröken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes hand, det är ju det jag vågade hoppas, att ni skulle göra.
— Nåväl, Karin Maria drog lätt sin hand tillbaka, jag tror … jag tror … För Guds skull, missförstå mig icke! Men jag tror, att det vore rättast mot er själv och ädelmodigast emot min syster, om ni, rent av, droge er tillbaka, uppgåve era anspråk på hennes hand och löste mina föräldrar från deras löfte.
Baronen såg stadigt på Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag fram och tillbaka i den lilla smala bersån och satte sig ned igen.
— Agneta har varit mig mycket kär, sade han omsider med en viss ansträngning, sakta, nästan tonlöst.
— Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som värme, jag är säker på, att om hon, utan tvånget av den påtänkta förbindelsen, hade riktigt lärt känna er, sådan som ni verkligen är, skulle ingen skattat er ömhet högre än Agneta. Men, som det nu är … Karin Maria stannade och såg vädjande upp till honom. Han böjde blott tyst på huvudet till tecken, att hon skulle fortsätta.
— Ja, som det nu är — Agneta är mycket ung, mycket trotsig och halsstarrig — fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hålla av er som hon bör …
— Å, fröken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar ju så litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att älska henne …
Karin Maria reste sig upp. Hon höll ögonen nedslagna under det stora hattbrättet.