— Men Agneta föredrar Joachim … Och det förekommer mig, hon såg envist ned, att om en kvinna än kanske icke är i stånd att ägna sin man den allra största och varmaste känsla, så … så är det likväl absolut nödvändigt för bäggederas lycka, att hon åtminstone icke sätter någon annan före honom …
De tego bägge ett par sekunder. Så reste Nils Olof sig upp.
— Tack, fröken Karin Maria! Han tog ännu en gång hennes hand. Ni har sagt mig sanningen, eller rättare, visat mig den på ett sätt … som … jag aldrig skall glömma.
— Jag hoppas, sade Karin Maria på en gång med sin ståtligaste air och sitt vackraste uttryck, att ni … att ni icke skall uppfatta det som någon slags malis …
— Malis? Jag! Han böjde sig ned och kysste handen, som ännu vilade i hans, och deras ögon möttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt vemodigt, halvt humoristiskt leende över hans ansikte, vilket Karin Maria förstod och senterade, men det är verkligen första gången som jag med nöje låtit mig ledas av en kvinna.
Karin Maria svarade icke, men hon smålog fint, och hennes hjärta klappade plötsligt fortare. Hon vände sig långsamt om för att lämna bersån, då baronen ännu en gång hejdade henne:
— När nu Agneta kommer hem — jag gissar, att hennes »förvisning», han betonade ordet litet bittert, icke behöver vara längre — tillåter ni mig då, trots allt som varit, han såg menande på Karin Maria, som förstående böjde huvudet, att ännu komma hit?
— Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha något emot, svarade Karin Maria lågt, inte fullt så säker som förut.
— Heller ingen annan? Han såg stadigt på henne.
— Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osäker, så vida inte baron tror, att Joachim …