— Joachim och jag göra upp saken oss emellan! avbröt Nils Olof kort och högdraget.
De gingo långsamt bredvid varandra ut ur bersån och genom hela den långa, raka gången. Karin Maria var nedstämd och missnöjd med sig själv, hon visste icke riktigt varför.
Mitt för rabatten med astrarna stannade Nils Olof.
— Fröken Karin Maria, han såg frågande på henne, halvt bedjande, om jag en annan gång behöver ett råd, som jag icke vill be någon annan om, får jag då komma till er?
Karin Maria nickade. Hon smålog litet, men hon kunde omöjligt i ögonblicket hitta på att säga något annat än ett stelt men ärligt:
— Var så god.
XIV.
Karin Maria var så besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt på och anmärkte det. Men Beata var — efter det hon indignerat kommenterat, att Karin Maria kunde »göra till den grad affär av friaren» — så upptagen med att göra en gammal sommarhatt, som hon funnit på handkammaren, och som var minst tio år gammal, »precis som ny», att hon icke hade ögon eller öron för annat. Joachim gick på sista tiden omkring som en drömmare och tumlade om med alla möjliga planer i sin hjärna — dunkla och himmelsstormande — han varken hörde eller såg. Majorskan inventerade linneskåpen och förberedde sig på midsommarsbyken — hon hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta dussin, och hade icke en tanke över för något annat.
I kvällningen beslöt Karin Maria att gå bort och tala med mamsell Fiken, hon var alltid flickornas tröst, när något stod på. De hade allesammans en förnimmelse av, att ingen i världen egentligen kände dem bättre än mamsell Fiken, som — långt innan mamma fann det »nödvändigt» — för sina egna fattiga styvrar köpt deras första dockor på Röinge marknad, vakat över dem i mässlingen, tåligt hört dem i Lafontaines fabler och katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat deras första brydsamma gratulationsbrev till släktingar, vilka alltid oundvikligen slutade med: »Med estime och affection framhärdar», berättat dem förbjudna spökhistorier och trakterat dem med likaledes förbjuden sirapsmat. De gnatade ofta på mamsell Fiken och gjorde narr av henne sinsemellan, men när något tog emot eller var i olag, var det likväl alltid till »den låga hyddan», de togo sin tillflykt. Ty visserligen var mamsell Fiken ett »pjåk», som mamma kategoriskt brukade beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av många skilda människors nyckfulla välvilja, hennes prekära ställning på gränsen mellan »bättre» och »sämre» folk, själva hennes hårdnackade kamp för »den låga hyddans» existens — allt hade hos henne utvecklat en egendomligt skarpsinnig människokännedom, en viss slughet och snarfyndighet, som till och med hennes nåd majorskan, med all sin stora självklokhet och erkända praktiskhet, ofta inte höll sig för god att anlita. Flickorna gjorde det — som sagt — alltid, icke minst Karin Maria, som annars var så »stor på sig».
Karin Maria behövde icke gå långt. Från trädgården såg hon strax mamsell Fiken, vilken, med sin stärkta kråka djupt ned över ögonen, spatserade nere i ängen och — i det hon böjde sig för vart steg — plockade blommor och gräs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla förgätmigej, hjärtgräs och andra växter, som hon sedan med stor konst pressade och klistrade upp omkring silhuetter och födelsedagsverser. Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar, skattades under namn av »minnesblad» högt av de finare bondflickorna, och inbragte mamsell Fiken mången välbehövlig tolvskilling eller plåtsedel.